Hamrud och Qvarford
Hamrud ondgör sig över att en garvad journalist under pseudonymen Julia Caesar skrivit en bok, Världsmästarna, som kritiserar de svenska politikerna och journalisterna som lever i en osund symbios. Hamrud kallar Julia Caesar för en tvättäkta populist.
Mycket riktigt tillstår Hamrud att ordet populism är svårt att definiera och kanske därför meningslöst. Jag har själv ingen enkel och klar definition även om jag tror mig känna igen populism när den uppträder. Jag tror att det är fråga om att fånga upp tidens vindar och kanske därefter i sin argumentation överdriva för att understryka sina egna synpunkter. I sådant fall måste väl i stort sett allt som kallas politik anses vara populism?
Om vi hoppar över det mest ointressanta bluddret om Ny Demokrati, Le Pen, Haider, Fremskritt-partiet med mera så fastnar jag i Hamruds koncentration på fascism. Som alla gamla kommunister biter sig Hamrud fast i detta begrepp. I Europas moderna historia har vi främst haft tre regimer som traditionellt har kallats fascistiska; Hitlers Tyskland, Mussolinis Italien, Francos Spanien och möjligtvis även det lilla Portugals Salazar.
Vänstern vägrade i det längsta att se verkligheten bakom en annan ism, nämligen kommunismen med stalinismen i förarsätet. Trots att Stalins dåd var kända för de upplysta redan i slutet av 30-talet var den så kallade intellektuella vänstern så rädd att bli insorterad i fascistfacket att man blundade för den värsta mördarregimen av alla. Mussolini kan ju i efterhand karaktäriseras som en pajas men icke desto mindre var Italien fascistiskt. Även om Hitlers naziregim var en så kallad sue generis, en art för sig, så betraktades naturligtvis nazisterna som fascismens främsta fanbärare.
Det spanska inbördeskriget var naturligtvis hemskt och blodigt men i efterhand måste konstateras att Franco räddade Spanien undan Stalin och kommunismen som var mycket nära att ta över katolicismens äldsta dotter. När Stalin insåg att han misslyckats lyckades han dock stjäla hela Spaniens valutareserv som då, i mitten av 30-talet, var Europas största eller 500 MUSD. När denna stöld stod klar halverades valutans värde över natten!
Stalin mördade 30-50 miljoner av sina egna genom regelrätta avrättningar, arbetsläger, iscensatta svältkatastrofer med mera. Han stal två generationers historia och mänskliga värdighet. Varför i all världen tar aldrig våra övervintrande kommunister (jag tycker man skall kalla ett spett för ett spett och en spade för en spade) upp kommunismen och Stalin vid sidan om fascismen?
Hamrud ondgör sig även över nätets anonymitet. Det finns visserligen problem att fundera över kring detta förhållande, men det har också öppnat fantastiska möjligheter i yttrandefrihetens namn. Hur duktig, lärd, påläst, välskrivande man än är så är det i dag i stort sett omöjligt att få in en artikel i någon av de stora tidningarna såvida man inte är politiskt helt korrekt. Vänstern och de politiskt korrekta styr fortfarande svensk traditionell media och det är något som alla medvetna och upplysta känner väl till.
Nu börjar denna kompakta mur, byggd av politiskt korrekta och vänsterbakade tegelstenar, att krackelera. Man ser att den ena efter den andra "etablerade" journalisten och intellektuella finner utlopp för sina tankar, sitt kunnande och sin skrivarförmåga i alternativa medier. Det är naturligt att det i ett repressivt mediasystem finns en rädsla att framträda med namn, särskilt om man är känd, har "en ställning i samhället" eller arbetar inom den akademiska världen.
Hamrud skriver vidare att; "Julia Caesars åsikter bär också fascismens prägel. Hon anser att jämlikhet och alla människors lika värde är myter. Jämställdhet, värdegrund och journalisters etiska regler är begrepp hon hånar" . Jag måste erkänna att jag ännu inte läst Världsmästarna men jag kommer definitivt att göra det. Men jag undrar om inte Hamruds attack på denna bok har en "air" av populism över sig? Hamrud sveper sin mantel omkring sig som den värsta populist; "Fascistiska rörelser har alltid attraherat intellektuella. Populistiska rörelser stöter bort intellektuella. I Sverigedemokraterna finns inga intellektuella" och så vidare…..! Man får tillåta sig att säga, jaså!
Jag är själv intellektuell i den meningen att jag har två akademiska examina och alltid följt med debatten samt läst och skrivit mycket. Jag är inte lärd – det tar ett fullt liv på heltid i anspråk – men anser mig åtminstone vara någorlunda påläst, historiskt bevandrad osv. Jag röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet till många av mina vänners och familjens stora förvåning och veklagan. Men när valet väl var över och jag informerade om mitt val så var det många som sa, jag borde ha gjort som Du men "vågade inte". Så stark är rädslan att avvika från huvudfåran, att bli stigmatiserad, sedd över axeln.
Det är skrämmande, liksom de första dagarna av en folklig revolution, vad skall hända nu? Skall regimen krossa mig? Men så går rädslan snabbt över och då är kraften oemotståndlig och människor känner sig stolta att ha vågat agera i enlighet med sin egen uppfattning, slita av sig oket och skaklarna. Jag tror att vi är på väg åt det hållet. Risken är då att Hamrud och hennes gelikar får anamma regeringens arbetslinje – om den finns kvar då – och be att få hjälp av en så kallad "job coach".
Ingen seriös publikation torde då vara intresserad av att betala någon för att spy ut så mycket oläslig gallimatias som Annika Hamrud och hennes gelikar. Det får nog bli något mindre intellektuellt arbete där populismen får tillämpas i det lilla, kanske i kafferummet, och inte förpesta den tidningsläsande allmänheten.
Den store litteraturvetaren Harold Bloom har myntat begreppet "Förtrytelsen skola" som jag använder i rubriken. Med denna skola avser han uppenbart dålig litteratur som prackas på den läsande världen och som syftar till att frälsa världen genom naiva utgjutelser om socialism, allas lika värde, genusforskning, världsförbättring, myndigheter för hantering av mänskliga rättigheter och annan utopi. Nästan all stor litteratur som överlever och hamnar i vår kanon är befriad från all sådan populism och handlar oftast om den enskilda människans uselhet och kamp med sina egna svarta hundar, allt berättat med litterär höjd.
Nu har vi ett gäng journalister i Sverige som vi med fördel också kan hänföra till Förtrytelsen skola. De börjar ana att muren snart skall falla, de ondgör sig över att deras tidningar inte längre har monopol på vilka synpunkter som kan bli allmänt tillgängliga. De känner sig angripna utan att veta varifrån och det är i deras fall en nyttig känsla. Det är inte endast dumma populister, fascister, nationalister, rasister med flera som angriper representanterna från Förtrytelsens skola, det är en allt större del av den upplysta och självständigt tänkande befolkningen.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
