"Vishet är regeringens grundpelare" (Drottning Kristina. Ja om det nu vore så väl), "Med Guds hjälp" (Karl XII, hjälpen uteblev och det gick åt fanders för både kung och fosterland ), "Folkets kärlek min belöning" (Karl XIV Johan. Nja, folket blev nog aldrig förälskat men den förste Bernadotten skodde sig rejält ekonomiskt och sålde bland annat privat Norge till den svenska staten. Det kan man kalla "deal". Annars en vacker tanke!), "Brödrafolkens väl" (Oscar II, lättare sagt än gjort, jag undrar vad norrmännen tycker?), "Med folket för fosterlandet" (Gustaf V, hu så hemskt), "Plikten framför allt" (Gustaf VI, inte så dumt) och så till sist "För Sverige i tiden" (Carl XVI Gustaf, ja familjen har ju verkligen följt med sin tid och sänkt sig ned till det moderna Stockholms "Stureplansnivå").
Nu är ju inte Reinfeldt regent men väl statsminister och därigenom ett slags "chef" över de andra ministrarna, de må vara folkpartister, centerpartister eller Kd:are. Så snett som statsministern nu hamnat där han inte känner de kalla undervattensströmmar som det svenska folkets frustration åstadkommer så vore ett ganska passande valspråk för Reinfeldt att anamma; "Mot Sverige i tiden".
Vem kunde tro för 15-20 år sedan att det skulle bli en moderat statsminister som skulle ikläda sig rollen som den värste splittraren av nationen? Vi kan nu konstatera att våra bägge två moderata statsministrar i modern tid – Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt – varit direkt förödande för Sverige. Bildt, som inte är särskilt intresserad av eller kunnig om ekonomi, drev på sin tid hårt "den fasta växelkursens politik". Denna politik blev, liksom "mångkulturalismen" och "arbetslinjen" ett mantra som man bet sig fast i till dess den svenska valutareserven var helt tömd och lite till via upplåning av utländsk valuta, en skuldsättning som strax därefter ökade i värde med 20 % till följd av devalveringen.
Stödet för kronan skedde mot bättre vetande och kostade aktiebolaget Sverige många tiotals miljarder innan man till sist fick ge vika för marknadskrafterna och devalvera. Men Bildt tillstod aldrig det gigantiska misstaget utan marscherade kavat vidare, lätt skorrande, som om ingenting hade hänt. Vi talar trots allt om tiotals miljarder! Nu har vi vår andre moderate statsminister, Fredrik Reinfeldt, som håller på att omvandla Sverige till ett land som inom kort riskerar mer frekventa och upptrappade gatuprotester och organiserade våldsaktioner! Än har tydligen svenskarna inte fått nog. Vad kan det bero på?
Nu är det väl så att en stor del av det svenska folket är totalt ointresserat av politik och också djupt ignorant. Och särskilt militanta är vi ju inte heller om vi jämför oss med till exempel fransmän och hetsande muslimledare. Sverige har i många avseenden blivit ett allt fattigare land – ekonomiskt, ideologiskt och kunskapsmässigt – och lite lägre skatter, några tusenlappar mer i plånboken, ett litet höjt bidrag här och där har för många blivit den enda bevekelsegrunden för vad man röstar på.
Åt helsike alltså med ideologi, politiker och det långsiktiga perspektivet. Det kallas alienation. Våra toppolitiker hämtas ju uteslutande från den renodlat politiska klassen som aldrig haft ett som man säger hederligt arbete utan framlevt sina dagar på kursgårdar, partilokaler och nationella och internationella organisationer. Detta är inte – med något undantag då och då – en värld för de duktigaste och mest begåvade. Det har vårt tillknäppta partisystem nogsamt sett till. Och dessa partiers slutna verksamhet finansieras till allra största del av det svenska folket. Toppolitikerna är utan allt för många undantag fostrade utanför det system och den värld som 95 % av Sveriges folk tvingas dväljas i.
Åter till huvudämnet. När nu ledarna för de stora europeiska nationerna öppet tillstått att det multikulturella experimentet är ett kapitalt misslyckande, vad svarar då Reinfeldt på en rak fråga om detta i Riksdagen? Jo, att han just haft ett möte med invandrarflickor i Angered och att han stöder dem i deras strävanden. Det må så vara men det var inte det debatten skulle handla om. Reinfeldt "svarar" – inte på den ställda frågan naturligtvis – också att det är hemskt att en massa Sverigedemokrater nu tycks dominera de sociala medierna och därmed bidra till en känsla av "vi och dom" i samhället.
Dels är det ynkedom att inte Reinfeldt kan bekväma sig med att svara på vad han anser om Merkels, Camerons, Sarkozys, Aznars, Jaglands med flera europeiska ledares uttalanden i frågan. Anser Reinfeldt liksom dessa europeiska ledare att multikulturalismen är ett misslyckande och att politiken måste ta en U-sväng? Uppenbarligen inte! I andra, okontroversiella fall, hänvisas det ofta till EU och samtal med de Europeiska ledarna.
Det sprider sig ett högtidlighetens skimmer över våra politiska ledares anleten när de får hänvisa till dessa oerhört viktiga överläggningar och samtal och där denna internationella, byråkratiska pseudovärld underförstått är en värld som alla vi andra dumbommar naturligtvis inte begriper. Men inte i denna fråga. Det skimrade inte kring Reinfeldt när han bubblade om ovidkommande saker utan han såg endast blasé och plågad ut.
Vad tycker Carl Bildt? Han säger sig ju inte vilja lägga sig i inrikespolitiken och är säkert nöjd med att flyta omkring i den diplomatiska stora vida världen. Nu måste man väl ändock säga att frågan om multikulturalism i högsta grad är en internationell fråga och därför också en naturlig EU-fråga där ju de stora nationernas ledare redan sagt sitt.
Och vad säger de andra partiledarna? Om inte Reinfeldt vågar svara på raka frågor i en angelägen debatt så borde väl de, som medlemmar av det "kollektiv" som en regering de jure utgör, känna sig manade att svara. Men, tyvärr, de tiger still och böjer rygg inför Reinfeldt.
Istället för att svara på en rak fråga bubblade Reinfeldt på osammanhängande om att "alla religioner är företrädda i Sverige" och att det "är spännande". Det finns nog en hel del som är spännande i politiken men det är inget tungt argument i den fråga det nu gäller, massinvandringen och den misslyckade integrationspolitiken. Och så hänvisar han mantramässigt till "arbetslinjen".
Vet någon vad denna så kallade "arbetslinje" innebär och vad de hittillsvarande resultaten och kostnaderna är? Jag tror att det är en retorisk fråga och att svaret med största sannolikhet är nej!
Syftet är gott men det finns inget nytt revolutionerande med arbetslinjen såvitt jag känner till. Gamla grepp i nya kläder helt enkelt. Inga nya hjul har uppfunnits. Men påhittiga begrepp kan vara nog så förledande. Om jag skall försöka sammanfatta på ren svenska handlar det om att försöka undvika långvarig passivitet, det vill säga att inte arbeta eller studera under en lång tid. Men liksom när det gäller invandrings- och integrationspolitiken så svävar vi såvitt jag förstår i total okunnighet om effekter och kostnader.
Ordet "arbetslinje" är enligt filosofin ett så kallat kvasi-transcendentalt begrepp, det vill säga ett ord som skenbart förs upp på en högre nivå, men som i själva verket inte säger någonting alls. Detta är ett välkänt retoriskt knep sedan Ciceros dagar. Men det är väl inte detta som det svenska folket är betjänt av. Statministern biter sig fast i ord och mantran och undviker konsekvent att ta tjuren vid hornen. Hur mycket mer måste skatten sänkas för att folk i gemen inte skall slå bakut?
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
