Läs gärna min fabel för vad det är, en påhittad historia utan verklighetsförankring. Men ägna gärna en minut till att fundera på om detta skulle kunna ske i verkligheten?
I början av 2011 ökade protesterna mot Muhammed Hosni Said Mubarak styre, mot banden med väst och den egyptiska polismyndigheten. Vid universiteten demonstrerade studenterna för demokratiska rättigheter medan muslimska grupper protesterade mot moderniseringen av det egyptiska samhället. Regimen stod också bakom den nya familjepolitiken som gjorde kvinnan jämlik med mannen inför lagen. Mubarak vägrade också förbjuda sex utanför äktenskapet och alkohol. De ekonomiska reformerna lockade många fattiga till storstäderna vilket skapade spänningar i samhället.
Efter påtryckningar från USA:s president Obama Barack släpptes ett antal politiska fångar och censuren mildrades. Oppositionen bestod nu också av liberala grupper ur medelklassen som utbildats i väst, ofta med socialistiska strävanden. I januari 2011 dödades flera studenter vid protester och efter en sorgeperiod utbröt demonstrationer igen den 30 januari och över etthundra demonstranter dödades. Samma sak upprepades den 2 februari och 5 februari. Under denna månad infördes ransoneringar och lönestopp och då anslöt sig även andra grupper till studenternas protester. Demonstrationer förekom i alla storstäder. Den 6 februari infördes undantagstillstånd som förbjöd alla demonstrationer.
Mubarak ändrade attityd mot protesterna först i mitten av månaden. Han öppnade vägen för förhandlingar och lade förslag till en demokratisk konstitution. Han utsåg den mer liberale Omar Suleiman till vice-president. Men Mohamed ElBaradei, som blivit symbol för proteströrelsen, var obeveklig och krävde presidentens avgång. Mubaraks budskap spreds effektivt via internet och västerländska medier, främst BBC. Oppositionen genomförde en generalstrejk och den 12 februari fylldes Kairo av två miljoner människor som protesterade. Men då var det för sent att kompromissa och den 16 februari 2011 tvingades Muhammed Hosni Said Mubarak i exil.
En av oppositionsledarna, islamisten Rajab Hilal Hamida, utsågs av ElBaradei till premiärminister. Den sekulära oppositionen lade fram sitt förslag till konstitution i juni 2011 för det nyvalda parlamentet. Parlamentet dominerades dock av grupper lojala mot det Muslimska Brödraskapet och förslaget avslogs då det inte var godkänt av prästerskapet. Parlamentet röstade istället taktiskt igenom en konstitution som gav makten över militären och säkerhetstjänsten till Brödraskapet. Egypten skulle ha en president men endast kandidater som godkänts av Väktarrådet fick ställa upp i valet.
Brödraskapet såg till att revolutionsdomstolar snabbt inrättades som dömde oppositionella till döden. Under de första två åren avrättades uppskattningsvis 50 000 personer av dessa domstolar. Det hela blev ett skräckvälde som riktade sig mot alla som var motståndare till prästerskapets makt: först mot anhängare till Mubarak, sedan anhängare till andra ledare och sedan anhängare till liberala och sekulariserade grupper. Terrorn riktade sig också mot religiösa och etniska minoriteter, till exempel den religiösa minoriteten de kristna kopterna, och även katoliker. Uppskattningsvis fem miljoner egypter, många av dem välutbildade och välbärgade, har flytt landet efter revolutionen och hundratusentals har fängslats, torterats eller avrättats i fängelse.
Låter det som ett rimligt scenario? Eller tycker du att min berättelse är lite väl fantasifull?
Jag är rädd för att ni just blivit dragna vid näsan. Allt som jag beskrivit har nämligen redan hänt, fast i en annan tid, på en annan plats, och med andra aktörer. Texten ovan är nämligen inte min. Det är en kopia av Wikipedia-texten om den iranska revolutionen 1979. Det enda jag gjort är att jag bytt ut namn och datum. Originaltexten återfinns här.
Nu går debatten på högvarv vad gäller de folkliga upproren i Egypten och i andra muslimska länder. Runtomkring i världen uttrycker sansade och pålästa journalister både glädje över att despoter störtas, men också farhågor om att utvecklingen mycket väl kan leda till att islamismen på sikt kommer gå segrande ur striden. Och med islamismen följer sharia, och än värre förhållande för icke-muslimer, kvinnor och homosexuella. När shahen av Iran avsattes 1979 jublade många i väst. Diktatorn var äntligen avsatt. Det tog dock inte många veckor innan jublet fastande i halsen, och man med bestörtning såg vilka lagar och förordningar prästerskapet införde.
Samtidigt som vänsterpolitiker och journalister nu kritiserar EU och väst för att inte tydligare ta ställning för upproren och demonstrationerna, väljer de svenska tidningsredaktionerna att inte förmedla dagens mest oroande nyhet: ”Ny islamsk revolution på väg”. Man får gå till Danmark för att läsa den typen av artiklar. Och det är synnerligen skamligt.
Vad krävs för att vänsterjournalister på hemmaplan ska börja rapportera nyktert och sakligt om händelseutvecklingen i arabländerna? En massmedial revolution?
Läs mer här.
/Theodor
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
