KULTUR Bitte Assarmo, fri skribent, bloggare och debattör, skriver på Newsmill om en av vår tids största tabun – den svenska kulturen, som enligt makthavare och dess ryggdunkare, journalisterna, inte finns och har aldrig funnits. Och då den i bland trots allt ändå finns är det idel negativa omdömen.
Under decennier har myndigheter och medier propagerat för ett förnekande av den svenska kulturen. Nej, vi svenskar är fullkomligt unika i världen så till vida att vi inte har några kulturella särdrag. Alls. Om någon ens nuddar vid tanken att det finns något som kallas svenska köttbullar blir det ramaskri; köttbullarna är minsann ingen svensk innovation, så det så!
[...]
När Mona Sahlin höll sitt ökända tal inför Turkiska ungdomsförbundets Euroturk, mars 2002 borde det naturligtvis ha lett till kännbara effekter för hennes offentiga gärning. För vem har någonsin hört talas om att det egna landets kulturella särart dras i smutsen av dem som röstats fram att förvalta den?
”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting …som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
I vilket annat land som helst skulle ett sådant yttrande ha gjort det omöjligt för en politiker att fortsätta sitt arbete i offentligheten. Men Mona Sahlin kom undan med denna svartmålning av den svenska kulturen eftersom det i Sverige inte finns något fulare och skamligare än just svensk kultur. Och de som reagerat på hennes skamliga och okunniga tal har generellt avfärdats som högerextremister.
[...]
Det kan man spekulera länge i. Kanske kan man inte ens få något svar, eftersom kulturförnekelsen är så utbredd och så ingrodd hos en så stor del av landets politiska och massmediala elit. Själv tror jag att det handlar om en överlägsen storebrorsattityd, grundlagd under den tid då Sverige började bli ett land att räkna med internationellt. Titta på oss svenskar, vi är så neutrala och demokratiska att vi till och med avsagt oss vår egen kultur för världens skull, fint va?
Man skulle alltså kunna säga att svensk kultur definieras av att förneka kulturen. Och i samma stund som detta skedde banade man också väg för nya, nationalistiska rörelser. För så länge de etablerade partierna inte vill kännas vid den enkla sanningen att svenskar har lika stor rätt till sin kultur och sin kulturhistoria som andra folk kommer de nationalistiska rörelsernas inflytande bara att bli större och större. För alla behöver sin kultur. Även vi svenskar. Det gör oss varken till högerextremister eller främlingsfientliga nationalister, utan bara till vanliga dödliga människor. Det är dessutom kunskapen om och kärleken till den egna kulturen som gör oss öppna inför nya kulturella intryck.
Svensk kultur är alltså en del av den kulturella mångfalden.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
