Vi kan börja med Per Svenssons ”kulturartikel” om Malmö som han valt att kalla ”Är vi kanske masochister?” Bakgrunden till artikeln är skjutningarna i Malmö och den debatt Svensson hade med Erik Almqvist från Sverigedemokraterrna, en debatt där Almqvist mosade Svensson ordentligt och bland annat påpekade att det sker en omfattande utflyttning av svenskar från staden.
Detta tycker sig nu Svensson kunna vederlägga genom att först ifrågasätta om Malmö verkligen är en så hårt brottsdrabbad stad som det påstås, och sedan hävda att det minsann inte är något fel på staden eftersom det flyttar in så mycket folk dit varje år. Det är ungefär här i läsningen av Svenssons artikel som man börjar undra om människan har haft huvudet nedstoppat i sand under de senaste 20-30 åren.
Att Malmö är svårt brottsdrabbat vet alla. Polis, lokal- och rikspolitiker och inte minst människorna som bor där. Att denna brottslighet är ett resultat av en ohämmad invandring till staden vet också nämnda grupper, även om några gör som Svensson och stoppar huvudet i sanden. Svensson skriver så här:
Låt oss acceptera den i och för sig högst tvivelaktiga hypotesen att det verkligen var kriminaliteten som fick Malmöbor att överge sin stad, hur kommer det sig då att Malmö numera är en stad i snabb och stadig tillväxt? Befolkningen ökar år från år och har gjort det under lång tid. Vid årsskiftet var vi nära 294 000 Malmöbor, det är bara en tidsfråga innan drömgränsen 300 000 invånare har passerats.
Att svenskar flyttar från ett bostadsområde när andelen invandrare överstiger ett visst procenttal är ju knappast någon nyhet. Men enligt Svensson så är det också en stor inflyttning av ”svenskar”. Eftersom han uppenbarligen är en närmast fanatisk invandringsförespråkare så vill han alltså hävda att Malmös ökande invånarantal beror på att ”svenskar” finner staden så attraktiv och alltså flyttar dit i större skaror än vad som flyr staden.
Per lille, det är inga svenskar som flyttar till Malmö, det är invandrare. Och ju fler invandrare, desto färre svenskar. Ett välkänt faktum, det är på grund av detta som exempelvis Rosengård har blivit till vad det är idag.
Den andra artikeln är i sin vidrighet närmast remarkabel. Iréne Karlbom på Folket skriver om ”en mystisk man som hela tiden dyker upp i bakgrunden när SD syns i medierna. Han är påtagligt äldre än de andra, flintskallig men med hår på sidorna på gammaldags vis.” Mannen hon skriver om är Daniel Assai, en hängiven sverigedemokrat. Nu råkar Assai vara född i Iran, men är sverigedemokrat, vilket Karlbom med motvilja konstaterar.
Han är något så masochistiskt som en sverigedemokrat som själv tillhör en grupp "utomeuropeiska invandrare" – som hans parti inte tycker passar i Sverige. För dem fyller han en säkert välkommen alibifunktion, en maskot som man kan hala fram vid behov för att visa att det är invandringspolitiken man är emot, inte invandrarna. (Som om det spelade roll). Han får också en del "heja dig" av partikamraterna på nätet. Han är en av dem som skulle få passera om man satte en sockerbagare vid gränsen, en sockerbagare som mötte alla med orden "är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå". Lätt som en plätt, alla människor tillhör ju endera sorten, eller hur?
Men vad driver honom, kan man fråga sig, i synnerhet efter att ha sett hans framträdanden under landsdagarna? En mobbad som söker sig till mobbarna, tänker jag.
Detta är inget annat än ett fult och vidrigt personangrepp och ett misstänkliggörande av Assais politiska engagemang. Hennes slutord i artikeln kvalificerar den utan tvivel till en gjuten plats i dumskallejournalisternas ”Hall of fame” där hon har gott sällskap med många andra, däribland Per Svensson och Ann-Charlotte Martéus:
Frågan är väl bara hur länge de unga hetlevrade männen i vårt nya riksdagsparti orkar ha vår märklige vän rännande fram och tillbaka framför kamerorna som arakoan i Kalle Anka på julafton (ni vet, ara para para para padia) innan någon av dem tappar humöret och klubbar ned honom i marken med en slägga, bara för att upptäcka att han faktiskt står bredvid och hjälper till, ivrigt klubbande, och avslutar med att sträcka fram handen som tack för gott samarbete?
När man trodde man hade läst den värsta skiten som dagligen produceras av svenska journalister så dyker ännu ett vidrigt bottennapp upp. Vad är det som får Per Svensson att med ett idogt krumbuktande förneka det uppenbara? Och vad är det som får Iréne Karlbom att ta heder och ära av en iransk invandrare för att han ser det som Svensson och Karlbom vägrar se?
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
