TRAMS UPPHÖJT TILL 2 Sandra Stendahl började sitt jobb som lokalreporter i Lund för Sydsvenskan först nu i november. Som ung grön "journalist" väljer hon naturligtvis sina ämnen med omsorg. "Vad går hem hos redaktören? Vad ska jag skriva om för att visa framfötterna och få respekt bland mina nya kollegor?"
En inblick i hur hon tänker får man om man läser hennes Twitterblogg. Så här skrev Sandra på sin mikroblogg i maj: "Satt framför ett underbart fyllo i Brunnsparken nyss: "Det går inte få ett jobb som journalist nu för tiden. Man måste va politiskt korrekt".
Mötet med det "underbara fyllot" gav henne en snilleblixt, tydligt inspirerat av ordspråket "When in Rome, do as the Romans do": Jag skriver om studentlivet, och jag skriver om mångkultur. Och slutligen vinklar jag ämnet så att svenska studenter framstår som smygrasister. Helst i samma artikel!
Vad annat kunde man förvänta sig av en tjej som i bästa PK-anda klistrat in "Jag Älskar Malmö"-loggan på sin Twitter-profilbild…
Och det är onekligen en skakande bild av lärosätet Lunds s.k. nationer (studentföreningar) som Sydsvenskans unga journalist Sandra Stendahl målar upp för läsarna. Nationerna, denna dagisverksamhet för studenter med billig sprit och frackmiddagar, har nämligen inte mångfald som sin primära fokus!
Detta vansinne måste blottläggas, tänkte Sandra, och gav sig genast i kast med att skriva en artikel om sakernas tillstånd, trygg i vetskapen om att detta alster kommer placeras på en prominent plats i Sydsvenskan.
Likt en sentida Joseph McCarthy drar därför Sandra runt bland Lunds nationer och ställer dess företrädare mot väggen: "Nå, hur många invandrare har ni som ledare? Ge mig en procentsats! Nu!"
Föga förvånande lyfter hon fram Smålands nation, ett radikal-socialistiskt näste och känt som AFA-rörelsens utpost i den akademiska världen, som ett föredöme. Nationen räknar nämligen in en tredjedel av sina aktiva med utländsk bakgrund. Att den för PI:s läsekrets ökända Andreas Malm har varit aktiv medlem säger kanske allt.
Men där Smålands nation tilldelas ros, piskar Sandra merparten av de andra nationerna med ris. Hon inleder artikeln suggestivt med följande stycke (och det är inte utan att man som läsare blir skärrad av det som försiggår mellan skål och vägg i denna studentikosa subkultur):
Lund. Det är en etniskt homogen grupp som blandar drinkar, lagar mat och ordnar filmkvällar innanför nationsväggarna i Lund. En undersökning bland nationerna visar att många bara har några stycken aktiva studenter med rötter i andra länder.
På Västgöta nation har bara omkring tre procent av de mer aktiva studenterna, som kallas förmän, utländsk bakgrund. Mångfald är inget som nationen fäster större vikt vid när poster ska tillsättas.
En företrädare för Västgöta, Jonathan Lindwert, ges dock chansen att försvara sin nation:
Vi uppskattar mångfald, men det känns inte som något som är så viktigt att kolla på. Alla ska vara välkomna, det är det viktigaste.
En efter en ställs ledare för nationerna mot väggen, och de undslipper inkvisitionens hetta enbart genom att yttra de magiska orden: Vi Ääälskar mångfald.
På Malmö och Hallands nationer är bara runt fem procent av de aktiva födda utanför Norden. Och hör och häpna, Malmö nation har inte ens en mångfaldsplan! Suck!
Sandra skriver: "Malmö nation har ingen mångfaldsplan och det är inte aktuellt med riktade satsningar för att värva fler studenter med invandrarbakgrund."
Nu ligger nationen pyrt till, och efter detta avslöjande finner Niclas Bergström, kurator på Malmö nation, för gott att rätta in sig i ledet med blossande röda kinder:
Om fler från andra kulturer ville engagera sig så vore det roligt. Vi försöker att vara så öppna som möjligt för alla. Jag tror att det här är en större fråga som gäller studentlivet i stort.
Men denna sluga student vet emellertid med sig att uttalandet inte räcker för att släcka den unga journalistens vrede, så Niclas Bergström tillägger skyndsamt: “Mer mångfald är bara positivt”, säger Niclas och får med ens njuta av journalistens varma omfamning.
Åter till Smålands nation. Alex Rossikhin, nationsombud, kom själv till Sverige från Ryssland 2004. Han tror att det traditionella nationslivet lockar få invandrare.
Jag tror att många blir avskräckta av sittningar där man ska klä ut sig till europé och bara äta svensk mat. Jag kände så. Att jag måste ge upp min kultur och bli precis som svenskarna. Jag ville inte förlora min identitet, säger Alex Rossikhin.
Va? Nu blir läsaren förvirrad. Kan det faktum att så pass få invandrare deltar aktivt i nationslivet bero på… dem själva? Att de inte vill anpassa sig?
Det är en skrämmande tanke – bättre då att skuldbelägga de etniskt svenska smygrasistiska studenterna.
Nu blir det tvära kast! Häng med på en liten passus!
PI skulle nämligen vilja berätta om Hojfen Balagan, ett tiomannaband från Sverige som spelar balkaninspirerad folkmusik med stor energi. Bandet, namnet och musikinriktningen till trots, består förvånansvärt nog av enbart etniska svenskar. Inte en nysvensk så lång ögat kan nå:
Andreas Karsson, Mattias Eklund, Tobias Torhell, Sebastian Waga, Hjalmar Sventelius, Philippe Collberg, Josef Sjöberg, Jakob Möller, Arvid Lorimer Olsson och slutligen altsaxofonisten Carl Johan Axelsson.
Bandet verkar inte ha en mångfaldsplan!
PI säger: Buss på dem, Sandra Stendahl!
Nämnde vi att altsaxofonisten Carl Johan Axelsson är Sandras sambo…?
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
