”ISLAMOFOBI” Den numera världskända konstnären och yttrandefrihetskämpen Lars Vilks skriver i senaste inlägget på sin blogg om religionshistorikern, författaren och islamvurmaren Mattias Gardell, vars senaste verk ”Islamofobi” sägs vara ”en nödvändig bok i en tid där mörkret på nytt hotar att sänka sig över Europa”, och levererar en praktfull sågning som heter duga.
För att skapa en storslagen fresk av den i löptider skälvande och galopperande islamofobin behövs en sådan praktfull gestalt som Mattias Gardell. Han har just kommit ut med sin bok som bär den föga fantasifulla titeln "Islamofobi" och kan nu bänka sig i tv-soffor och recenseras vänligt i tidningsspalterna. Ty ämnet är känsligt och kritik mot Gardell blir ofelbart ett tecken på svår islamofobi.
Gardell är inte så noga med detaljerna. Han berättade i tv4 att muslimerna är som svenskar, några är religiösa och några är fundamentala men inget att tala om. I samma program passade han på att vädra sin okunskap då han åberopade rondellhunden som ett simpelt knep att uppnå popularitet. Hade det varit en judesugga, ja, då hade konstnären inte fått någon framgång.
I programmet kan man också iaktta Gardells estetik, en enkel modell: Han talar hela tiden och ingen vågar avbryta honom. Därav ordstävet: Den som talar, tiger icke. För min personliga del är jag mest imponerad av hans tungt vägande bidrag (UNT) till den stora konstfresken vilket utföll i maj då han fick till det med bland annat: " – Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritisk tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet."
Sådant värmer för den som söker djupare kunskap om den mänskliga naturen.
I densamma intervjun i UNT uttalar den tidigare ordföranden i Muslimska föreningen i Uppsala Mohamed Kadri att han har svårt att förstå att, som han säger, Lars Vilks försvaras med liberala motiv, medan andra extremister på andra kanten, som Mohamed Omar och Ahmed Rami, marginaliseras av samma liberaler. När en framträdande representant för muslimer får till en sådan jämförelse kan man undra om det inte finns ett problem antingen i befolkningsgruppen eller hur de blir representerade.
Sålunda valsar några obekräftade siffror runt i den Gardellrecension som Nils Schwartz skriver i Expressen. Av 400 000 (år 2007 var den vanliga siffran 300 000) är ca 100 000 regelbundna moskébesökare varför det skulle finnas en överväldigande mängd sekulära muslimer. Är det så att medierna vägrar att visa fram dessa eller finns de inte? Schwartz går vidare och får fram att det inte kan finnas mer än 100 militanta muslimer som dock är "långt mindre våldsamma än fotbollshuliganer". Från min egen erfarenhet kan jag dock tillägga att åtminstone några av dem är beredda att gå betydligt längre än fotbollshuliganer. Schwartz logik sviktar lite när han menar att 100 inte kan vara något hot mot det svenska samhället. I den fundamentalistiska avdelningen behövs inte mer än ett fåtal för att åstadkomma stora problem.
Rasmus Malm, kulturskribent, har skrivit en skojig artikel i GP där han förklarar SD:s framgångar med att de store medierna har spridit en islamofobisk smitta. Han har också ett vänligt ord att säga om Vilks: "Expressen har också varit den främsta plattformen för islamofoben Lars Vilks. I religionshistorikern Mattias Gardells nya bok, som bär just titeln Islamofobi, finns en avslöjande genomgång av hur en medioker sydsvensk konstnär genom att sparka neråt, lyckades framstå som en obekväm sanningssägare och ta klivet in i den mediala värmen."
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
