ASYLBLUFFEN I Kristianstadsbladet finns i dag en insändare signerad Björn Collin i Värestorp, som även författat tidigare alster i tidningen på ämnet invandring. Collin skriver om hur våra politiker bluffat med asylpolitiken och maskerat massinvandringen som flyktinghjälp trots att en försvinnande liten del av de som invandrat till Sverige är riktiga flyktingar.
Collin konstaterar inledningsvis att åtnjuta en fristad inte nödvändigtvis innebär rätt till en permanent bosättning i landet där man söker asyl utan vad som gäller primärt är ett tillfälligt skydd så länge hotet om förföljelse kvarstår. Då detta hot upphört förutsätts personen ifråga återvända till sitt hemland.
1975 beslutade riksdagen att Sverige skall vara ett mångkulturellt land. Svenska folket tillfrågades aldrig. Pådrivande var Socialdemokraterna som hoppades på invandring av nya “proletära” väljare som ersättning för de S-väljare som alltmer började identifiera som medelklass och presumtiva borgerliga väljare.
Gemensamt för Socialdemokraterna och de borgerliga partierna var en önskan om att Sverige skulle utvecklas till ett mer internationellt präglat samhälle.
Den homogena svenska befolkningskulturen med stark känsla för det svenska landet och den svenska identiteten sågs av politikerna som en belastning. Men politikerna fann på råd. Invandring av personer från utomeuropeiska länder med samhällsvärderingar som var mycket främmande förväntades brytas ner svenskarnas uppfattning om Sverige som ett svenskt land.
Collin beskriver vidare hur förvandlingen av Sverige inleddes under senare delen av 1970-talet, målet var den mångkulturella utopin. För att gardera sig mot att svenskarna eventuellt skulle ha invändningar mot en öppen invandring skötte man det hela genom att kalla alla flyktingar och asylsökande.
Asylhanteringen blev en invandringssluss och ryktet om det generösa invandringslandet spreds snabbt och snart strömmade asylsökande, både de med verkliga skyddsbehov och de som – vilka var i en förkrossade majoritet – bara var på jakt efter ett bättre liv, till Sverige.
Det “fiffiga” med att skaffa invandrare via asylprocessen är att politikerna kan marknadsföra invandringen som en humanitär insats för flyktingar. På den senaste tiden har asylinvandringen kompletterats med arbetskraftsinvandring – naturligtvis från utomeuropeiska länder och med samma politiska syfte som asylinvandringen.
En mycket stor del av de asylsökande saknar pass när de kontaktar svenska myndigheter. Många presenterar uppdiktade asylskäl som tillhandahållits av de människosmugglare som transporterat dem till Sverige. Under 2009 avslog migrationsverket 63 procent av asylansökningarna med motiveringen att de saknade asylskäl. Det är alltså en härva av vilseledande uppgifter som möter Migrationsverkets handläggare när de skall avgöra rätten till asyl. Möjligheterna att göra ett säkert urval bör rimligtvis vara begränsade.
Det är ett brott mot asylrätten att använda asylmottagningen för att rekrytera deltagare till det mångkulturella projektet. De asylsökande som verkligen är i behov av skydd och därför inte anser sig behöva tillgripa uppdiktade asylskäl riskerar att bli felbedömda i en handläggningsmiljö där osanning är norm.
Asylhanteringen borde omgående övergå till att enbart bevilja tillfälliga uppehållsstillstånd. Därmed kommer antalet asylsökande både med och utan asylskäl att minska dramatiskt.
Riksdagsledamöternas – M, FP, C, KD, S, MP, V – projekt för förvandling av Sverige till ett mångkulturellt land är ett angrepp på den svenska befolkningen. Influenserna och kraven från de nya mångkulturella medborgarna kommer att rasera den värdegemenskap som generationer av svenskar varit med om att bygga upp.
Värt att nämnas i sammanhanget är att lite drygt fem procent av de som invandrat till Sverige sedan 1980 är riktiga flyktingar med skyddsbehov.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
