SNÖMOS En lång radda mångkultursvurmare, med integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) i spetsen, skrev på lördagen på SvD Opinion under rubriken ”Vi måste bekämpa hatet ihop”. Som brukligt är då ”hatet ska bekämpas” nämns inte ett ord om den utbredda svenskfientligheten i exempelvis skolan och synen på svenska kvinnor.
Man inleder dessutom med det något märkliga budskapet att de som tydligt med sin klädsel visar att de är muslimer eller judar ”får räkna med att bli trakasserade”. Vad PI erfar är det bara judar som bokstavligt talat fått fly landet efter att ha bott här i generationer – således är jämförelsen orättvis. Och vilka som alltför ofta ligger bakom dessa trakasserier är inte svårt att lista ut – det talas det dock sällan om – och vid de få tillfällen det görs blir exempelvis Mona Sahlin ”upprörd”.
Dessutom åtnjuter just muslimer en särskild särställning i det svenska samhället. I judarnas fall är det snarare tvärtom – exempelvis gjorde Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu klart att på grund av Israels politik i Mellanöstern får stadens judar räkna med att bli attackerade, ett uttalande som gett eko runtom i världen, och att ”det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö”. Simon Wiesenthal-centret utfärdade dessutom en resevarning för judar som har planer på att ta sig till Sverige, en mindre smickrande ”utmärkelse”.
Det är slutsatsen vi tyvärr måste dra av de samtal vi har haft om antisemitism och islamofobi. Kvinnor som bär slöja får höra att de inte hör hemma i Sverige eller attackeras handgripligen. Journalisten Niklas Orrenius har i Sydsvenska dagbladet beskrivit hur muslimska kvinnor som visar sin religiösa tillhörighet misstänkliggörs, trakasseras och misshandlas. I Malmö har rabbinen Shneur Kesselman otaliga gånger mötts av spottloskor och glåpord. Allt fler judar väljer att inte bära synliga Davidstjärnor eller annat som visar deras judiska tillhörighet.
[...]
I Malmö blev antisemitismen tydligt manifesterad i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel och Israels militära operation på Gazaremsan för omkring två år sedan. Kritik mot Israels politik övergick i förföljelser av judar och svenska judar ställdes kollektivt ansvariga för vad Israels regering gör.
Ett indirekt erkännande av det importerade problemet alltså, dock inget man vågar skriva rakt ut.
Vidare menar man att många muslimer på samma sätt kan vittna om hårdnande attityder efter att Sverige fick sin första självmordsbombare och att gruppen pekas ut som ”galna terrorister”.
En någorlunda insikt verkar man dock ha i problematiken:
Vi får inte blunda för att en del av de hårda attityderna hänger ihop med olika konflikter i världen. Men det är lika orimligt att ställa svenska judar till svars för Israels politik som att ställa svenska muslimer till svars för vad en självbombare gör eller vad som händer i Iran. Vi måste förmå oss att skilja på dessa saker. Antisemitism och islamofobi drabbar generellt och får inte tillåtas och ännu mindre ursäktas med hänvisningar till andra företeelser.
Åter igen: det är inga muslimer som flyr Malmö och Sverige för att rädda livhanken.
Det som händer är inget som är isolerat till Sverige. I hela Europa går populistiska och främlingsfientliga partier framåt. Att peka ut muslimer, judar eller romer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat i flera länder i vår närhet. Det måste förhindras att man i Sverige slår in på den vägen.
Ett märkligt resonerande att blanda in judar i denna grupp för det första, för det andra skulle väl det motsatta – att konstatera vart det barkar hän och inte göra något åt det – vara ännu värre? Som alltid i dessa sammanhang är det viktigt att ha i åtanke att det är Sverige som är det extrema undantaget i Europa och världen – inte alla andra. Står man med facit i handen och konstaterar ett problem gör man vanligtvis något åt det, inte låter status quo råda som i Sverige.
När en grupp pekats ut står nästa på tur. Och självklart finns det ett samband mellan vad som sägs i riksdagens talarstol och det som händer på Malmös gator. Accepterar vi att muslimer och judar beskrivs som problem blir förstås konsekvensen att en del människor går från ord till handling.
PI undrar vem som pekar ut judar som ett problem – möjligtvis förutom några foliehattar på små obskyra nazistforum. I riksdagen har vi numera ett Sverige- och Israelvänligt parti. Att koppla dem till nazism och andra dumheter är både ohederligt och förkastligt.
Anmärkningsvärt är också att Ullenhag skriver under samma alster som den ökända Helena Benaouda, som PI belyst ett flertal gånger.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
