Men det finns en fråga som nästan aldrig adresseras i debatter, nämligen vilka som har rätt att ärva och bruka en välfärdsstat.
När man påpekar att den höga arbetslösheten hos en del invandrargrupper utgör en ekonomisk belastning för samhället så får man ofta höra att även en del svenskar utgör en sådan belastning. Här görs alltså ingen skillnad mellan svenskar och invandrare som t. ex. går på socialbidrag. Men jag menar att det finns en skillnad, att den är av yttersta moraliska vikt samt att den måste få ett genomslag i praktiken för att man skall kunna behålla viljan hos medborgarna att bevara välfärdsstaten.
Vad utgör egentligen den här skillnaden? Jo, det har med något som man kan likna vid arvsrätt att göra. Om man som förälder har bott och jobbat i Sverige i hela sitt liv och betalat skatt till staten så kan man förutsätta att man har gjort det inte bara för sin egen skull utan även för sina barns, vänners och näras skull. Det betyder att en svensk medborgare som har föräldrar som bott och betalat skatt här har större rättighet till sociala skyddsnät än någon som är nyinvandrad, eftersom dessa skyddsnät byggts upp just med honom eller henne i åtanke. Att inte erkänna denna skillnad mellan nyligen anlända människor och de som bott i Sverige länge är att helt och hållet gå utanför det mandat som svenska folket gett staten genom att betala skatt.
Låt oss ta miljonprogrammet som exempel. Runt 1965 och tio år framåt så byggdes drygt en miljon bostäder i Sverige för att täcka den dåvarande befolkningsökningen. Vem har nu mest rätt till dessa bostäder, invandrare från Somalia, eller barn och barnbarnen till den generation som finansierade miljonprogrammet? För de flesta tror jag att svaret är ganska uppenbart. Det är ett moraliskt förkastligt beslut att fylla våra förorter med folk som inte varit med och byggt upp dem. Det var inte vad dessa förorter konstruerades för, och det är ett hån mot dem som finansierade deras byggande att deras ättlingar nu får stå i bostadsköer som kan vara flera år långa bara för att kunna flytta hemifrån.
Poängen är alltså att det är sönerna och döttrarna till svenska medborgare som i huvudsak har rätt att tillgå den svenska välfärdsstaten, precis som jag har mer rätt ärva min fars tillgångar än någon han inte kände har. Enligt samma princip borde det vara uppenbart att det är lika fel av staten att ta min fars tillgångar och ge dem i arv till någon han inte kände, som det är att staten ger bort delar av det gemensamt uppbyggda till människor inte har varit med och byggt upp det, eller ens har någon anknytning till dem som byggt upp det. Hur kan man behålla tron på den gemensamt finansierade välfärdsstaten om den i stor utsträckning används för annat än att ge skattebetalarna och deras ättlingar just välfärd?
Utesluter detta invandring och bidrag till nyanlända helt? Nej, självklart inte. Om en del av överenskommelsen med skattebetalarna är att man skall använda delar av välfärdssamhället för att integrera främlingar så är ju allt gjort enligt överenskommelsen. Men när man tar in mängder med människor, ljuger om att de är flyktingar, ljuger om kostnaden, inte talar om hur demografin utvecklas och håller allt mer extrema islamister bakom ryggen, då bryter man mot alla överenskommelser som gjorts från början. Ett av de stora brotten mot det svenska folket är att man tar det som vi gemensamt byggde upp och använder det för att ge andra folk ett gott liv på bekostnad av svenskars möjlighet till detsamma.
Man borde i debatten därför understryka att vi svenskar har större rätt till det som byggdes för oss av våra föräldrar och mor/farföräldrar. Att bara prata om kostnader, brottslighet och islamisering när man kritiserar invandringen gör att man missar en viktig punkt. Det handlar faktiskt också om att massinvandringen gör det svårt för oss att hävda vår arvsrätt till det Sverige som våra tidigare generationer skapade åt sig själva och åt oss.
Hera
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
