Sandelin lät sig dock inte avskräckas utan fortsatte att dokumentera sin kritiska hållning till den kapsejsade invandringspolitiken och publicerade bland annat artikeln ”Hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdsstaten” på Newsmill, ytterligare en välformulerad och sanningsenlig artikel.
Idag har han återigen fått en välskriven artikel publicerad i SvD där han kritiserar faktumet att den av svenska journalister och politiker nedtystade debatten om det mångkulturella haveriet sannolikt kommer att medföra att Sverige i framtiden riskerar att bli ett alltmer sargat, splittrat och fattigt land.
När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet sa en av mina mest framsynta lärare att det som i grunden kännetecknar det goda samhället är medborgarnas frihet från fruktan. Att öppet våga ventilera sina åsikter i såväl den privata sfären som i det offentliga rummet borde vara varje demokratis hörnsten. Sverige var då ett tämligen etniskt homogent land med rekordlångt S-styre och att ett parti med SD:s profil skulle kunna ta sig in i riksdagen fanns inte på kartan.
Lärarens ord speglade ett samhällsklimat som gradvis har brutits ned och som jag i dag betraktar som förlorat. Under de senaste fyra åren har jag intresserat mig för asylinvandringen och dess konsekvenser. Bland annat har jag rest runt med beslutsfattare och aktivister till ett flertal flyktingläger, men sällan har jag mött så många människor som är rädda för att öppet säga sin mening som här hemma. Folk tystnar när det gäller att kritisera konsekvenserna av Sveriges på många sätt havererade asylmottagande.
Gunnar redovisar också exempel ur levande livet på vad han själv har mött.
Exempel är den journalist som befarar att vikariatet inte kommer att förlängas om inte redaktören får den förmodade ”flyktingvänliga” vinkeln, en forskare som förstår att det inte blir några fortsatta anslag om negativa konsekvenser av mångkulturalism redovisas. En lärare blir kallad för rasist av elever, men kan inte gå till rektorn eftersom hon då själv riskerar att bli anklagad för att sprida en främlingsfientlig bild av skolan. En mellanchef inom socialtjänsten räds påhopp och utfrysning från kollegor och överordnade efter att hon använt ordet ”neger”, trots att hon endast citerat en annan person. En kollega skriver en kritisk bok om det mångkulturella Sveriges framväxt, men publicerar den inte under eget namn – hon räds konsekvenserna. En mamma berättar att hon ljuger inför övriga familjemedlemmar – hon vågar inte tala om att hon röstat på SD.
Dessa människor har alla avkrävt mig en försäkran om att deras identitet inte ska röjas. De fruktar att deras arbete, relationer till vänner och bekanta och att deras sociala status ska fördärvas om de öppet står för sina åsikter, trots att de för mig som journalist bara beskrivit den verklighet som de dagligen har in på huden. Är det denna typ av rädsla som gör SD-väljare av folk som annars skulle rösta annorlunda? När den bild som förmedlas i det offentliga rummet inte stämmer överens med det man själv upplever i sin vardag, skapas tvivel, frustration och en känsla av att vara förd bakom ljuset. Journalister har länge undvikit att ge allmänheten en allsidig bild av asylhanteringen. Många medborgare har fått klart för sig att de inte får ta del av grundläggande fakta.
Sandelins kritik av journalistkåren är naturligtvis i allra högsta grad adekvat, men man får heller inte glömma bort hur det politiska klimatet som tillåter att osanningar, döljande av fakta och omfattande mobbning av oliktänkade har uppstått.
Har man sju gamla riksdagspartier som i princip tycker exakt likadant om en av Sveriges absolut viktigaste frågor sedan andra världskriget, nämligen omskapandet av ett homogent och rikt Sverige till en utfattig och perifer etnisk soptipp i norra Europas utkanter, vad skall journalisterna då göra?
De lever i symbios med politikerna, kliar du min rygg så kliar jag din, så är det bara. Sedan struntar både politiker och journalister i att det dagligen höjs alltfler kritiska röster när diskussionen om mångkultur skall upp på agendan. Man struntar i de många tusentals svenskars berättelser och erfarenheter om hur det mångkulturella samhället mer eller mindre förstört deras liv, beroende på vilken grad av ”berikning” de har fått möta.
Fyra år med Sverigedemokraterna i riksdagen kanske inte kan göra underverk, men saken är säker att frågan om katastrofens omfattning kommer att debatteras mycket mer flitigt än vad som tidigare varit fallet. Och sådana som Gunnar Sandelin är precis vad debatten behöver! Man önskar bara att fler vågade följa hans exempel…
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
