MALMÖ Miakel Jalving, en dansk författare, debattör och politisk kommentator frågar sig i en debattartikel på Newsmill i dag varför en ny så kallad ”laserman” härjar i Malmö men inte i Köpenhamn och beskriver Sverige som ett land av extremister och Malmö en stad i kris.
Mediadrevet går. En ny så kallad ”laserman” härjar igen påstås det. Och naturligtvis är det på något sätt Jimme Åkessons och Sverigedemokraternas fel. Ingen självkritik i svensk media inte, tanken på att det ens finns en chans att det snarare är media och politiker som i en bisarr konsensus låtit samhällsklimatet hårdna med sin konsekventa blindhet inför det uppenbara finns inte. Nu står de på rad och ska uttala sig, en efter en. Det som hänt är fruktansvärt sägs det. Och det är det. Men vart var alla dessa människor när någons son blev rånad på mobilen för tredje gången, när någons dotter blev våldtagen och fick men för livet, när någons pojkvän blev misshandlad till döds – när alla dessa saker blev normen i ett Sverige världsberömt för just motsatsen?
Jalving jämför dagens Malmö med forna tiders Palermo, Chicago eller Johannesburg och vill klargöra att det aldrig kan vara samhällets fel att en galning löper amok med ett avsågat hagelgevär. Det är likväl uppseendeväckande vad som skett med Malmö under de senaste åren då staden blivit alltmer etniskt segregerad likt en mild form av apartheid och judar flyr. Konstnären Lars Vilks måste sova med en yxa bredvid sängen och någon går runt och skjuter personer med utländskt utseende. Spola fram filmen 10-15 år och inbördeskriget i Malmö är inte otänkbart.
Fra de svenske mainstreammedier lyder straks de sædvanlige tirader og fordømmelser. Jeg orker ikke at gennemgå dem en for en og vil nøjes med at fremhæve Sydsvenskans Per Svensson, der i bedste svenske tradition gør opmærksom på, at racistisk vold følger af samfundsklimaet. Problemet er Sverigedemokraterna, deres retorik, deres verdensbillede. Det er retorikken, ordene; det, de siger, der er problemets kerne. Hvis blot Jimmie Åkesson ikke fandtes, fandtes den nye lasermand i Malmö heller ikke.
Jalving tolkar Svenssons analys som ett offer för samtidens fashionabla konstruktivism. Att orden skapar det de talar om. Att verkligheten konstrueras.
For alle disse Svensson’er er det aldrig virkeligheden, der er problemet. Derfor kan det heller aldrig være den massive indvandring til Sverige fra ikke-vestlige lande i løbet af den seneste generation, som er den mest afgørende strukturelle forklaring på de problemer, der dukker op med stadig større alvor i Sverige i disse år. Kulturelle problemer. Politiske problemer. Sociale problemer. Og på længere sigt: økonomiske problemer. Alle disse problemer reduceres i stedet til, hvordan svenskerne taler sammen. Til ord.
På samma grund är det svenska etablissemanget, med politiker och journalister, besatta av att skälla ut Danmark. Men den stora frågan är varför inte något sådant, som sker i Malmö just nu, inte sker i Köpenhamn? Så ”borde” det ju vara, om Svensson ska vara konsekvent i sin konstruktivism.
I Danmark har vi muligvis en hård retorik, det er der i hvert fald mange, der mener – også i Danmark. Men vi har ingen lasermand, vi har ingen Malmö-morder. Vi har Pia Kjærsgaard, vi har Dansk Folkeparti sammen med alle de øvrige partier, legitime politiske aktører, der fungerer i en legitim politisk sammenhæng, men vi har ikke brug for et oversigtskort over skudepisoder i København. Hvorfor?
Fordi Malmö er en by i krise. Fordi Sverige er et land ledet af ekstremister. Fordi svenskerne i stor stil lader som om, virkeligheden ikke eksisterer.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
