Artikelns rubrik talar ju om "fiendebilder" och man drabbas vid en noggrann genomläsning av att den höge prelatens egentliga syfte är att måla upp just en bild, en dunkel och försåtlig bild som säger att Sverigedemokraternas hållning i invandrings- och integrationspolitiska frågor är att jämföra med nazisternas demonisering av judarna på sin tid! Detta är ju en oerhörd anklagelse och försök till en helt orimlig skuldbeläggning!
Artikeln – som i alla avseenden är politiskt korrekt – är ett under av självklarheter, dunkelhet, motsägelser och kvasipsykologi och saknar helt en röd tråd. Antingen är biskopen ingen person som tänker och skriver klart och redigt eller också är allt "bludder" endast ett sätt att försöka skapa någon slags anständighetens skimmer över den oerhörda anklagelse som biskopen kastar ur sig.
Artikeln borde ju glömmas bort om det inte vore så att den skrivits av den främste företrädaren för den svenska kyrkan. En 1000 år gammal institution som fallit under Roms och den svenska statens domvärjo och som nu formellt – om än inte de facto – är fristående.
Att Wejryd skriver om minnesdagen för nazismens offer är väl helt okontroversiellt men det elakartade är att artikeln egentligen handlar om något helt annat som påpekats ovan.
Istället för att endast påminna SvD:s läsare om Försoningsdagen – och dess bakgrund – kanske det hade varit mer klädsamt om biskopen hade nämnt en före detta kollegas agerande under nazitiden, nämligen den ytterst tyskvänlige och helt iskalle byråkraten, biskop Erling Eidem. Det är ju alltid bra att först sopa rent framför egen dörr. Och som det står i Bibeln, man ser gärna grandet i andras ögon men inte bjälken i sitt eget. Nu skall naturligtvis inte Wejryd belastas med sina föregångares skuld men han har i sin position ett ansvar för att visa öppenhet angående den svenska kyrkans och dess företrädares historia. När ärkebiskopen talar offentligt så talar han för institutionen och inte för sig själv. Ungefär som att vår nuvarande kung och drottning kan avkrävas öppenhet om sina familjers historia då de företräder den högsta formella befattningen, statschefskapet.
Ärkebiskop Eidem träffade personligen Hitler. Han kände väl till att Hitlerregimen tillsatte en nazistisk riksbiskop för den tyska protestantiska kyrkan. Han kände också till att samtliga tyska präster som inte var "arier" fått sparken. Han kände också till att regimen önskade byta ut det kristna korset mot nazisternas främsta symbol, hakkorset. Allt detta var ju något oerhört men den svenska kyrkan kallade det hela "den tyska kyrkostriden" vilket inte endast var en präktig eufemism utan dessutom medvetet förledde svenskarna att tro att det endast var fråga om någon liten debatt om teologiska begrepp och spetsfundigheter som den offentliga kristenhetens historia är så full av.
Pastor Forell i den svenska församlingen i Berlin var, till skillnad från biskop Eidem, en hederlig och varmhjärtad person som gjorde allt han kunde för att hjälpa förföljda personer i Berlin. Detta kristna tilltag föll vare sig regeringen (under ledning av socialdemokraten Per-Albin Hansson) eller biskop Eidem i smaken. Forell kallades hem och fick sig en uppsträckning allt medan Eidem meddelade att han nu varit tvungen att ställa sakerna tillrätta sedan Forell ställt till skada på grund av sitt bristande förstånd. Eidem lät även iskallt meddela att han inte ville blanda samman politik och religion. Men, kan man inte begära att en ärkebiskop åtminstone skulle ha kunnat skilja på det goda och det oerhört onda?
Den finns en hel del annan orenhet att sopa bort från den svenska kyrkans portar. Tänk om Wejryd hade passat på att på Förintelsedagen rannsaka kyrkans tidigare beteenden under nazismen. Just Eidemfallet hade ju varit så passande då denne onde biskop hade suttit på just den stol som Wejryd nu sitter på. Det hade väckt respekt och ärkebiskopen hade elegant kunnat jämföra pastor Forell med bibelns barmhärtige samarit medan Eidem närmast kunde jämföras med de trångsynta skriftlärda prästerna i Jerusalem. Nu valde Wejryd istället att ta ett politiskt skamgrepp på Sverigedemokraterna och ställa dem bredvid nazisterna för att partiet begärt en riksdagsdebatt om islamistiskt våld.
Biskopen skriver: "Det är också ett tecken i tiden att Sverigedemokraterna kallat till riksdagsdebatt om våldsbejakande extremism. En debatt som de ville skulle handla enbart om Islam. Då skulle deras fiendebild flyttas rätt in i Riksdagen, i vårt samhälles hjärta".
Wejryd skriver vidare: "Idag är det islamisterna som finns längst uppe i medvetandet när det gäller att skapa fiendebilder". Underförstått är att då var det nazisterna mot judarna och nu är det Sverigedemokraterna mot muslimerna. Tämligen fult och ohederligt!
Wejryd borde veta hut och man kan fråga sig vilka av kyrkans krympande medlemsskara som bett biskopen om dessa utgjutelser?
Biskopen för också en ytterst motsägelsefull debatt om det "kollektiva" och det "privata". Man kan utläsa en vettig iakttagelse i hans resonemang, nämligen att det är lättare att hysa agg mot ett kollektiv än en enskild. Bödeln vill oftast inte se offret i ögonen, liksom jägaren känner sig mer komfortabel att skjuta ett villebråd till döds på 50 meters håll än att utdela ett nådaskott på en meters håll och där villebrådets ögon fortfarande är fuktiga.
Men så skriver Wejryd något nytt svårsmält att; "När religionen förvisas till det privatas sfär växer både okunskap och fördomar liksom religiös undervegetation". Det är svårt att även här klart se hur hans tankegång är. Nu skriker de politiskt korrekta megafonerna ut att religion är en privatsak och inte får sammanblandas med politiken. Det är tveksamt om kristendomsundervisning skall vara obligatorisk i skolan, skolavslutningarna får inte ske i kyrkan så som alltid skett osv. Har Wejryd stått på barrikaderna för att försvara kristendomsundervisningen eller lärarnas rätt att förlägga skolavslutningar till den svenska kyrkan? Jag vet inte, men jag tvivlar.
Biskopen menar vidare att "det är när samhället låter religioner diskuteras, studeras och beforskas som religionen växelspelar med livet och samhället". Här blandar Wejryd ihop sin roll som den kristna svenska kyrkans företrädare och rollen som en engagerad samhällsmedborgare som liksom de flesta försvarar yttrandefriheten, den fria forskningen med flera saker som är grundläggande för demokrati och ett öppet samhälle. Men våra universitet är fyllda med religionsforskare av olika slag och av debatten att döma så är majoriteten av dessa icke-troende och företrädare för en politisk vänster. Och det må så vara men ingen har bett Wejryd i sin egenskap av ärkebiskop i en kristen kyrka att slå ett slag för denna Gudlösa skaras synpunkter. Som det står i Bibeln; Ge den romerske kejsaren vad honom tillhör och Gud det som honom tillhör.
Tro och vetenskap är inte nära släktingar och kyrkans folk – nu menar jag de som tror på Gud – är inte intresserade av att präster och biskopar i första hand ser sig som några vänstersinnade lärare och föreläsare i historia, politik, ideologi och samhällskunskap. Man är med i kyrkan för att få själavård samt inspiration och stöd i sin tro.
Om det nu är den högsta kyrkoledningens linje att biskoparna och prästerna skall vara kolportörer och marknadsföra en i stort sett sekulär vänster-liberal samhällssyn, ett slags politiskt korrekt debattforum bland så många andra. Ja, då vore det bättre att den svenska kyrkan helt enkelt lades ned innan den tvingas till det av ekonomiska skäl då vi redan nu ser hur allt färre vill betala för något som inte efterfråga. Det vore då bättre att inrätta en slags ekumenisk myndighet eller några stora fakulteter vid tex Uppsala och Lunds universitet där biskoparna och de högre prelaterna får blanda sig med den religiösa forskningen i det vänsterliberala samhällets tjänst.
Kyrkan har tagit på sig en roll som deras Gudstroende medlemmar absolut inte efterfrågar. Man har inte lyckats frigöra sig från den politiska makten. Kyrkans formella politiska överbyggnad finns kvar med representanter från merendels den icke Gudstroende delen av vårt sekulära politiska etablissemang. Under en lång period av socialdemokratisk dominans har följden också just blivit att vänsterns folk tagit över såväl själva kyrkan som den "religiösa forskningen". Det har spridit sig en lukt av öststatssocialism över kyrkan.
Det är svårt att tro att den svenska kyrkan kan överleva särskilt länge till. Med en sådan politiserad och sekulär ledning kommer alienationen och ointresset hos de troende att göra den svenska kyrkan irrelevant och man tvingas söka andra institutionella former för stöd i sin tro. Det är endast en tidsfråga.
Öststaternas kommunistiska hegemoni föll nästan över natten när ekonomierna var tillräckligt körda i botten. Såpbubblan bara brast en vacker dag och lämnade ingen saknad efter sig. Kommunismen försökte stjäla människornas historia inkluderande deras kristna tro. Det är den största stöld man kan utsätta en människa för. Prelaterna försöker nu göra samma sak. Herden har övergivit sina får. Och nu står vi här på de nästan tomma kyrkbackarna och när vi kliver in får vi sällan höra vad jag skulle kalla en riktig predikan som hjälper och stärker oss i vår andliga utveckling och tro och som ger oss möjlighet att för ett ögonblick stänga ute den politiskt korrekta malströmmen.
Tron på Gud finns kvar men få tror längre på institutionen den svenska kyrkan och dess integritet. När man glömt bort varför den kristna svenska kyrkan finns där och på vems uppdrag, ja då finns det ingen substans kvar, inget intresse, ingen mystik, ingen historia, inga riter som inspirerar, inget metafysiskt utöver de meningslösa plattityder som vi hör dagligen på den politiska scenen.
Det enda som till sist skiljer prästen eller biskopen från en politisk eller facklig talesman eller en politiskt korrekt myndighetsperson är hans eller hennes kläder och ornat. Då ersätts allt det vi söker hos just kyrkan av endast en känsla av tomhet och saknad. Amen.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
