Tranæs inleder med att konstatera att den danska invandringspolitiken förändrades som en följd av ett samhällsekonomiskt problem och inte på grund av en plötsligt ökad främlingsfientlighet, vilket svenska journalister ofta påstår.
Dessutom har åtstramningarna inte lett till färre invandrare utan bättre möjligheter till en lyckad integration.
Nyligen läste jag Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk om dansk invandringspolitik. Bokens slutsats är att den strama danska politiken är ett resultat av en debatt som spårat ur.
Det här är en synpunkt som – i likhet med den övriga svenska debatten om dansk invandringspolitik – bortser från något mycket viktigt:
Den danska invandringspolitiken förändrades till följd av ett samhällsekonomiskt problem – inte på grund av en plötsligt ökad främlingsfientlighet, intolerans eller rå ton i debatten.
Det samhällsekonomiska problemet var en konsekvens av två omständigheter. Den ena var att antalet icke-västliga invandrare steg mycket kraftigt. Den andra var att få av dessa arbetade. Resultatet var en våldsam ökning av utgifterna i transfereringssystemen som utmanade välfärdsstatens ekonomiska hållbarhet.
Denna situation berodde i sin tur på en kombination av ett stopp för invandring av arbetskraft år 1973 och att folketinget år 1983 gav utlänningar bosatta i Danmark rätten att hämta sina föräldrar, barn och äkta makar till landet. Samtidigt förbättrades de asylsökandes rättigheter väsentligt.
Resultatet blev en omfattande ökning av antalet asylsökande. År 1983 var antalet 332. Tre år senare hade siffran ökat till 8 698. Den kraftiga ökningen ledde till en het debatt och åtstramningar under åren 1985–86.
Läs resten hos Sydsvenskan.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
