INSÄNDARE Mitt land blöder. Det landet mina föräldrar kom till på 70-talet, för att finna sig en ny framtid, blöder. Det landet de kom till för att arbeta och hjälpa till att bygga. Det landet de gjorde till sitt, liksom landet gjorde dem till sina medborgare. Tog dem till sig tack vare att de anpassade sig till sederna och ärade kulturen, blöder.
På gatorna i utkanten av min stad bränner de bilar. De kastar sten på dom som är vår samhälleliga ryggrad. Dom som jobbar i sitt anletes svett för att vi alla ska kunna känna oss säkra. För att vi ska kunna sova gott om nätterna. För att våra barn ska kunna vara barn. Fria och oskyldiga. I min stad härjar gäng, som mitt ibland lediga människor mitt på ljusa dagen, drar upp vapen och börjar beskjuta varandra. På grund av vad? En gammal släktfejd, en affär?
I min stad får man i vissa områden akta sig för att se folk i ögonen. Såsom vissa djur, får man inte se dem i ögonen. För att inte bli anfallen. För att inte bli attackerad. I min stad är det inte bra att visa upp en alltför ny mobil på spårvagnen. Inte bra att skylta med dyra prylar. Då får man se sig tämjd och kuvad. Då får man se sig som ett offer för människor som antar sig ha rätten att ta det de vill ha. Som anser sig värda allt, för inget i gengäld. Som anser sig svikna av samhället. Som anser sig förmer. För att de är en minoritet. För att de är skyddsvärda. Men jag då? Men mina barn då? Är vi inte värda skydd? Ska vi bara tigande se på medan allt blir taget ifrån oss? Medan allt blir till intet i händerna på dem som tror sig ha övertaget? Som tror sig ha det, eftersom de fått tillåtelse att ha det. Eftersom det är sanktionerat från högre ort. Eftersom de är skyddsvärda och offer för alla omständigheter?
Det är skrämmande, på ett djupt plan, hur gatorna man gått på och hur områdena man besökt känns främmande. Känns tingade. Känns övertagna av människor man aldrig trodde skulle tillåtas ta över. Människor med en agenda, med ett mål, som inte överensstämmer med det man trodde att ens framtid skulle bestå av. En stad i staden. En lag utanför lagen. Så ser det ut i förorten och jag är rädd.
Jag är rädd när mina döttrar vill leva sina liv. Fria, såsom de borde kunna vara. Rädd för att de ska sluta, såsom så många svenska kvinnor slutar. Såsom de slutar, sina liv och tron på sin egen framtid. Tack vare att vissa tar sig rätten att skymfa. Tar sig rätten att ta. För att de inte är täckta. För att de inte kryper. För att de är svenska. Men det ska talas tyst om. Det ska inte synas. För syns det inte, så finns det inte och jag är rädd.
Islam. Jag spyr på islam. Jag spyr min galla över dom som sätter sin tilltro till lagar och regler, satta för evigheter sedan. Jag spyr på politiker som, av en slags missriktad välvilja och av godhetssyndrom, drar på sig en slöja och viker sig. Kvinnliga politiker som viker sig för en patriarkalisk ordning, för att smälta in. Vi ska inte smälta in. Vi ska bara vara och inget annat. De ska smälta in eller se Sverige i backspegeln och inget annat.
Välkommen till mitt land om du vill göra rätt för dig. Välkommen hit om du vill vara ett med det samhälle som vi alla kämpat för. Men håll dig jävligt långt borta om du genom underförstådda hot- och terror mot befolkningen vill skapa ditt nya liv här. Du ska inte få något nytt liv om du ljuger, hotar, kräver och vägrar att anpassa dig till våra spelregler. Hur fåniga och okulturella de än må ses som av dig- och av någon sjuk anledning av vissa av våra politiker.
Det sägs att Gud skapade Adam och av ett av hans revben Eva. Jag börjar fundera på om vi inte har missuppfattat. Om han inte tog ryggraden istället. Det verkar så. Inte hos alla, men hos många. Den dagen, som jag väntar på den dagen. Den dagen då äntligen någon säger: Vad var det som hände? Vad var det som gick fel? Den dagen vill jag ärligt kunna säga: Vad var det jag sa?
Jag är lite rädd för att den dagen ska komma. Samtidigt som den dagen hägrar. Ju förr desto bättre.
Olsson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
