ISLAM OIC (Organization of the islamic conference) har kommit halvvägs på ett tioårsprogram i syfte att eliminera ”islamofobin” i kuffarens värld. Varje år publiceras en rapport för att följa utvecklingen och föreslå åtgärder. Den senaste rapporten täcker perioden maj 2010 – april 2011 och presenterades på OIC:s utrikesministrars möte i Kazakstan i juni 2011.
Vi behöver få igenom att fullständig jämlikhet råder mellan de olika mänskliga rättigheterna, och se till att någon hierarki ej existerar mellan dem.
Alltså vill man från OIC:s sida att FN:s mänskliga rättigheter inte ska vara mer betydelsefulla än de mänskliga rättigheter som stadfästs i Kairo-deklarationen. Vad kommer då att ske när de olika rättigheterna motsäger varandra? Och framför allt: vad händer när rättigheterna motsäger sharia?
Svaret är givet: Kairo-deklarationen har företräde framför FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Som artikel 25 i den förra stadfäster:
Det islamska sharia är den enda referens som existerar för att förklara och göra uppenbart alla enskilda delar i Kairo-deklarationen.
Med andra ord: genom att acceptera Kairo-deklarationen som jämlik FN:s deklaration kommer icke-muslimer underförstått ha bekräftat att sharia har tolkningsföreträde. Av det följer att all jämlikhet mellan de mänskliga rättigheterna far all världens väg. En sann hierarki skulle etableras, med islam i förarstolen.
Kärnbudskapet i årets rapport är frågan hur OIC ska kunna strypa yttrandefriheten i världen när ”islam och profeten kränks som när de olyckliga och skymfliga karikatyrerna publicerades och när koranen brändes”. I Kairo-deklarationen stipuleras att det måste finnas undantag till yttrandefriheten – ”förhoppningsvis mycket få” – som när islam och profeten förtalas. De flesta EU-länder har redan rättat in sig i ledet genom att åtala Geert Wilders, Elisabeth Sabaditsch-Wolff, Lars Hedegaard, Jussi Halla-aho och andra.
USA håller envist ut, tack vare ett irriterande litet papper som heter the First amendment of the United States constitution som stadgar yttrande-, religions- och mötesfrihet. Ett av OIC:s främsta mål är att finna en väg runtom detta första tillägg till den amerikanska konstitutionen.
OIC:s tanke är att man inte längre endast ska bry sig om vad en person säger och menar. Man ska också kräva av rättssystemet att väga in de troliga ”konsekvenserna” av vad som sägs eller publiceras. Om då en person skriver en artikel, sjunger en sång eller ritar en teckning som det är möjligt att en grupp människor blir arga över, och exempelvis deltar i upplopp, då är detta en ”konsekvens” av vad som skrivits, sjungits eller ritats, och detta bör då bli föremål för en rättsprocess före eller efter.
Skulle USA gå med på att testa konsekvenserna av en artikel, sång eller teckning – och ersätta den ”innehållstest” som man nu har och som inbegriper och inte tillåter ”uppmaning till mord” och liknande – kan OIC förverkliga sin plan och eliminera ”islamofobi” i USA utan att göra några ändringar i konstitutionen eller förändra existerande lagar.
Hur går det för OIC:s planer? Sover amerikanarna så djupt att de kommer tillåta att OIC smyger in nya regler i rättssystemet? Än viktigare: är de amerikanska politiska ledarna så dumma och/eller dubbelspelande att de kommer att hjälpa Umman att torpedera det första tillägget till konstitutionen? Vad säger Obama-administrationen?
Faktum är att utrikesminister Hillary Clinton under månader oförtröttligt har uppvaktat OIC och kommit överens med dess generalsekreterare. Under OIC:s möte i Istanbul den 15 juli 2011; ”OIC high-level meeting on combating religious intolerande”, var kontentan av det Hillary Clinton sa:
USA kommer att anstränga sig för att genomföra en omfattande organisation för att ta tag i problemet med uppviglande handlingar – d.v.s. exempelvis texter som förtalar islam – som framkallar vida vågor av intolerans. Dessa vågor är de konsekvenser för vilka ”islamofobernas” uppviglande handlingar kommer att testas.
Utrikesministern är tillräckligt intelligent för att inse att förverkligandet av OIC:s krav inte ännu går att åstadkomma. Först måste en kampanj av intensivt grupptryck, utfrysning, utskämning och vanärande av de människor som kritiserar islam ske. Islamkritiker och ifrågasättare måste ses som utanför anständighetens gränser och helt oacceptabla i samhället. Det som exempelvis skrivs här på PI måste stigmatiseras, skys som pesten, uteslutas från möblerade rum och fås att bli otänkbart.
När väl det målet är uppnått kommer ”konsekvenstesten” komma med på sladden som en formell bekräftelse på vad alla redan vet är det som behöver göras.
Efter att jag skrivit den första delen om islams offensiv har jag förstås läst alla kommentarer och där fanns flera som kände sig nedslagna och undrade om där inte finns något hopp inför framtiden? Min absoluta övertygelse är att det visst finns hopp, att det finns stora möjligheter att ändra skutans kurs, men att det kommer att ta tid och enorma ansträngningar från vår sida – vi som är stora tillskyndare av parlamentarisk demokrati och yttrandefrihet och följaktligen emot islamism, kommunism och andra förtryckande ideologier. Jag vet att människor i allmänhet, och historiskt sett, aldrig har haft det så bra som vi – åtminstone i industrialiserade länder – har det för närvarande och jag är övertygad om att det går att väcka många fler aningslösa medborgare till insikt om vad vi hotas av.
Kunskap är makt.
Madame du Nord
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
