Antingen kommer det att vara ett kollektivt avståndstagande, en tydlig signal att ”nu har du gått för långt” eller ett förstärkande gillande, en uppskattning, ett nickande bifall som visar att de åsikter du gett uttryck för delas och att du stiger i aktning för att du klär dem i färgstark språkdräkt. Frågan måste ställas: vilka signaler har Tore Börjessons arbetskamrater på Aftonbladet gett?
Ingen retorik BÖRJAR med ”Jimmie Åkesson – DÖ!”. Sådant hat, sådant slutgiltigt, dramatiskt ordbruk är KULMEN. Det är det renaste, mest slutgiltiga uttrycket för en åsikt, men det är inte ursprunget för den. Är det verkligen rimligt att tro att ett så starkt hat skulle passera obemärkt på en tidningsredaktion, där orden är arbetsverktygen? Har Tore förställt sig, censurerat sig i samtalen? Eller har han funnit gehör?
Man inte skylla Aftonbladet eller Jan Helin för att ett rasande blogginlägg slinker igenom eller begära att alla anställdas Facebook-poster eller Twitter-inlägg ska kontrolleras. Lika lite som en religiös grupp, ett parti eller nätcommunity kan hållas ansvarig för vad associerade individer tar sig till kan en tidning med flera hundra medarbetare veta allt om alla, alltid. När PI uppmärksammade blogginlägg och annat agerade AB snabbt och raderade Tores blogg, vilket var rätt och ansvarsfullt. I vilken mån han får fortsatt förtroende som anställd, eller om Jan Helin bedömer att tidningens anseende kräver att banden klipps och ett tydligt avstånd tas, återstår att se. Än vet vi alltså inte hur allvarligt AB tar på det inträffade.
Men med tanke på hur tydligt tidningen har markerat mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, finns det inte anledning att tankeklimatet på Aftonbladet uppmärksammas, att detta extrema exempel på hatspråk från en medarbetare stämmer till eftertanke? Att driva en kritisk linje i granskningen av ett parti är i sig legitimt i en demokrati, men om ivern att markera sitt missnöje spiller över i rent hatiska, våldsbejakande utfall från en anställd har det gått alldeles för långt. Om det inte bara är ett isolerat fall av extremism som hanteras med ett kategoriskt avståndstagande från den ansvarige utgivaren, om det finns en mer genomgripande kultur av avhumanisering och känslomässigt driven avsky bör Jan Helin ta sitt ansvar för situationen.
Är det bara en olycklig slump att Tore Börjessons ”Jimmie Åkesson – Jag hatar luften du andas!” bara separeras av dagar från Jan Guillous artikel där denne kallar sverigedemokrater nazister och grobianer som nog inte är främmande att ta till våld? Att Aftonbladets nyhetsvärdering av aktuella brandattentat, misshandlar och hot mot sverigedemokrater samtidigt var så låg? Finns en kollektiv vilja att hetsa och uppvigla, ytterligare polarisera det politiska samtalet?
För att tro att ordens betydelse skulle passera obemärkt förbi på en tidning som säger sig föra en kamp mot just näthatet, är omöjligt. Hur de kan användas för att stigmatisera, mobba, förminska, locka till våld. Ords betydelse har vägts som aldrig förr, dess följder har aldig varit mer dagsaktuella. Ingen kommer i framtiden kunna hävda att de inte förstod vad ett uppdrivet, polariserat samhällsklimat kan leda till. Om ord och tankemönster kan skapa hatfyllda drivhus på en politisk kant, kan det förstås göra det på en annan. Den mångkulturvänliga sidan har redan i dagens Sverige sina våldsverkare, som tagit steget från ord till handling.
Att med avhumaniserande agitation fortsätta mobilisera mot ett parti som redan utsätts för våld och hot rimmar illa med ord som tolerans, demokrati och respekt för människovärdet. Jimmie Åkesson är partiledare för ett parti, en rörelse som ritar om den invanda politiska kartan och uppfattas som ett hot, en utmaning av många. Men han är fortfarande en människa. Lika lite som Pim Fortuyn är han osårbar, lika lite som Nederländerna är Sverige immunt mot galningar som ursäktar sitt hat med en ”tolerans” som helgar alla medel i kampen mot den demoniserade fienden. Kan Sveriges största tidning låtsas ta sitt samhällsansvar på allvar om den inte kraftfullt markerar mot hatet, allt hat, även det egna?
Om den inte bara skärskådar andras grimaser, andras mimik, utan också tittar sig själv i spegeln?
N.N.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
