INSÄNDARE På söndag ska Jimmie Åkesson (SD) debattera med Gudrun Schyman (FI) i Sveriges Televisions program Agenda. Ämnet för kvällen är jämställdhet. Gudrun Schyman säger sig vara en förkämpe för kvinnors jämställdhet med män, vilket kan leda till en ganska tam debatt. Jimmie Åkesson har nämligen också starkt uttalat sig för jämställdhet mellan könen.
Men där Gudrun väljer att kämpa för endast en del av Sveriges population, dvs. etniska svenska kvinnor, så anser Jimmie att även muslimska kvinnor i Sverige borde omfattas av samhällets jämställdhetssträvan. På den punkten är Gudrun Schyman, och hennes feministsystrar, märkligt nog tysta.
För om det är några kvinnor i Sverige som saknar den mest grundläggande jämställdheten med män, så är det muslimska kvinnor. Det är tyvärr också så att den mansdominerade muslimska världen gradvis har ökat sitt förtryck av den kvinnliga populationen, vilket förvånansvärt nog har sammanfallit med att allt färre feminister idag öppet vågar kritisera islam.
Det leder till en fråga som säkert många av oss har ställt under årens lopp:
Var är ni feminister som vågar ta upp kampen mot det kvinnoförtyckande islam?
Låt oss tala om riktiga feminister, de som tar kampen mot kvinnoförtryck, oavsett vilka som utför det. Jag tar avstamp i ett "moderat" muslimskt land, nämligen Egypten.
För en tid sedan publicerade Politiskt Inkorrekt en väldigt intressant intervju med debattören och bestsellerförfattaren Mark Steyn. Om ni inte har sett denna intervju, så rekommenderar jag starkt att ni gör det. Under samtalet nämnde Steyn en bildserie som tagits på avgångsklasser på universitetet i Kairo, Egypten.
Det rör sig om fyra fotografier från 1959, 1978, 1995 och 2004, och även om ordspråket "en bild säger mer än tusen ord" missbrukas i många sammanhang, så menar jag att det i högsta grad stämmer i detta fall. Dessa fyra fotografier illustrerar nämligen hur radikal islam gradvis, men kontinuerligt, har infekterat såväl institutioner som det vardagliga livet i Mellanöstern, för att därefter tillåtits sprida sig vidare i västvärlden.
1959: 
1978: 
1995: 
2004: 
Fram till 1970-talet var det ytterst få kvinnor som bar slöja i Egypten. En av anledningarna till det var den feministrörelse som inleddes i Kairo år 1919 under ledning av den kände förkämpen för kvinnliga rättigheter Hoda Shaarawi. Efter att ha återvänt till Egypten från en resa till Rom år 1923, så avlägsnade Shaarawi för första gången sin täckande huvudbonad vid ankomsten till Kairos tågstation. Det blev naturligtvis kaos på tågstationen, men hon hade förvarnat sina vänner som lyckades skydda henne från aggressiva män.
Hoda Shaarawi hade blivit inspirerad av den samtida kulturella och sekulära revolution som skedde i Turkiet, ledd av Kemal Atatürk. Att en så pass känd kvinna valde att ta detta modiga steg fick ett enormt genomslag i Egypten, och hennes exempel följdes snart av en stor majoritet kvinnor under nästföljande decennier. Hoda Shaarawi var en stark och modig kvinna, en feminist i ordets rätta och positiva betydelse. Hon såg mot väst för inspiration att förändra det muslimska samhällets syn på kvinnors rättigheter. Kort sagt, hon var raka motsatsen till våra dagars hemvävda, vänsteranstrukna "feminister" som ägnar dagarna till att sila mygg och svälja islam.
Om Hoda Shaarawi skulle gjort om samma sak i dag, dvs. att under buller och bång frigöra sig från sin niqab på tågstationen i Kairo, vore det liktydigt med att utmana ödet. Radikala muslimer skulle otvivelaktigt tolkat akten som en djup förolämpning mot profeten och islam. Det hade inte skett ostraffat. Än värre, om det hade skett i Iran eller Saudiarabien, skulle myndigheterna dömt henne till döden.
Det första fotot från 1959 speglar det inflytande på samhället som Shaarawis 40-åriga feministiska rörelse fortfarande hade, och i minskande grad skulle ha fram till 1970-talet. Som ni ser bär inga av de unga kvinnliga studenterna slöja. Dock var rörelsens framgångar endast kosmetiska. Visserligen befriades kvinnorna från tvånget att bära hijab, men sharia var fortfarande rättesnöret när det gällde äktenskap och familjeangelägenheter. Hedersmord förekom frekvent, och åtskillnad mellan könen var vanligt förekommande.
Radikaliseringen av Egyptens kvinnor skedde därefter gradvis över årtiondena, vilket tydligt framgår av fotoserien. År 2004 täcker nästan samtliga kvinnliga avgångsstudenter sitt hår. Man ska i detta sammanhang veta om att den egyptiska regeringen, till skillnad från Iran, inte tvingar någon medborgare att bära slöja. Det är det religiösa och sociala trycket som ligger bakom radikaliseringen i samhället.
Den kände författarinnan och läkaren Nawâl El Saadâwi kämpade länge för kvinnans rättigheter och arbetade aktivt för att förbjuda kvinnlig omskärelse. Hon beskylldes dock för att utmana det egyptiska samhället och blev först avskedad från sin chefstjänst i hälsodepartementet, och därefter fängslad av Anwar Sadat 1981. Först efter mordet på Sadat 1982 frigavs hon. Men faran för hennes liv växte i takt med att radikal islamism spred sig i samhället, och 1988 blev hoten så påtagliga att hon tvingades i exil till USA. Hon återvände dock till Egypten 1996, vilket skulle visa sig vara ett misstag.
År 2001 anklagades Nawâl El Saadâwi för att ha skymfat islam, genom att hävda att pilgrimsresan till Mecka var otidsenligt, och att islamsk arvsrätt, där manliga ättlingar ärver merparten, borde moderniseras. De egyptiska myndigheterna åtalade henne för apostasi. Det finns tre kategorier av brott inom traditionell sharialag som kan ge dödsstraff. Det är hudud, mord och apostasi, alltså att lämna Islam. Då myndigheterna ansåg att hon lämnat islam, så var hon heller inte lämplig att vara gift med en muslimsk man. Staten yrkade således att hennes 37-åriga äktenskap med Dr. Sherif Hetata skulle annulleras. Högsta domstolen godtog dock hennes argument att hennes citat hade tagits ur sitt sammanhang, och friade henne.
Om sina erfarenheter har hon skrivit "Fara har varit en del av mitt liv ända sedan jag plockade upp en penna och började skriva . Inget är farligare än sanning i en värld som ligger ner".
När aktiva feminister i muslimska länder anklagas för att trotsa islam tvingas de ofta i exil eller sätts i fängelse. Samtidigt inträffar det absurda fenomenet att några av de hårdaste kritikerna av muslimska feminister och människorättsaktivister är andra muslimska kvinnor.
I stora delar av Mellanöstern får kvinnan endast respekt av männen om hon följer islams påbud till punkt och pricka. Det leder till att de kvinnor som önskar mycket respekt, och därmed karriärmöjligheter, ofta utvecklar en radikal sida som överträffar t.o.m. mannens egen hängivenhet. Denna "more-holy-than-thou"-attityd manifesteras även mot andra kvinnor som inte täcker håret. Det kan röra sig om nedlåtande kommentarer på gatan, eller en vägran att överhuvudtaget kommunicera med de "moderna" kvinnorna.
Eftersom anseende är mycket viktigt i muslimska samhällen betraktas en kvinna utan slöja som upprorisk och trotsig. Det finns många fall där kvinnor som inte täckt sig attackerats på öppen gata, något även kristna kvinnor på besök i muslimska länder fått erfara. Det säger sig själv att feminism under sådana vidriga förhållanden har svårt att överleva. Under denna press väljer unga kvinnor till slut att bära slöja. En klassisk ond cirkel.
Den muslimska kvinnans klädsel styrs av islamisk lag och signalerar en kvinnas grad av hängivenhet till islam. Många kvinnor har självmant valt att bära heltäckande niqab för att torgföra sin fromhet och trohet, vilket belönas och respekteras av samhället. Även utbildade muslimska kvinnor återgår därför till gamla dagars förtryck och bär burka. Muslimska kvinnor lämnas med två val; antingen välja ett liv där man står i ständig konflikt med det muslimska samhället, eller det kanske mer självklara, och enkla, valet att resignera och följa männens regler.
Bruket att bära slöjor i alla dess former har också emigrerat till väst. Under 1970-talet bar nästan inga muslimska kvinnor heltäckande slöjor på amerikanska eller europeiska universitet. Idag är fenomenet väldigt påtagligt, och många kvinnliga muslimska studenter väljer att täcka sig helt samtidigt som de vägrar att assimilera sig till västerländska seder. Här spelar även nationalism och arabisk stolthet en stor roll. I takt med att oljefyndigheter började skölja petrodollar över de muslimska länderna, föddes tanken på arabisk nationalism. Och när arabisk nationalism växte följde förkastandet av västerländskt inflytande.
Detta är alltså en relativt ny trend som kommit till väst. Och våra politiker fortfarande vet inte hur man ska hantera denna nyfödda radikalism. Samtidigt som religiösa ledare i Mellanöstern eldar på denna utveckling, väljer merparten av västerländska politiker att sticka huvudena i sanden.
Muslimska ledare är ofta besatta av västerländska demokratier. Irans president Mahmoud Ahmadinejad är bara ett exempel av många. De har ofta svårt att med sakliga argument övertyga sina medborgare att det islamiska samhället är bättre än de västerländska demokratierna. De använder sig därför av media, moskéer och skolor att pumpa ut sin hatpropaganda mot väst. De säger att "vi förkastar din kultur, dina seder och hur du klär dig. Och vi förkastar framförallt din syn på kvinnors jämställdhet. Den sataniska västerländska civilisationen är skadad och vi bör inte bli vän med dem eller imitera dem på något sätt och vis".
Naiva och ofta välmenande västerlänningar tror att de muslimska samhällenas strikta reglering av kvinnors liv är på väg att reformeras. De tror att det bara är en tidsfråga innan de muslimska kvinnorna kommer att förstå vad som måste göras, och enade stå tillsammans i en kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter. Kortfattat, de tror att det som skedde i början av 1900-talet i västvärlden, kommer upprepa sig så småningom i Mellanöstern. "Vi har inte heller alltid varit fria", skriker feministen. "
Men skillnaden mellan västvärlden på tidigt 1990-tal och dagens Mellanöstern är religionen. Kristendomen av sin natur omfattade inte tusentals lagar som reglerade varje liten detalj i en kristen persons dagliga livsföring. Hur du ska gå på toaletten, hur du ska be, hur du ska tvätta dig. Är du rättrogen muslim måste du följa alla dessa regler än idag. Kristendomen predikade inte att kvinnor är mindre intelligenta, eller mindre värda, än män, eller att de måste lyda sina män. Detta är än idag orubbliga grundpelare inom islamsk tro. Den tidiga västerländska feminismen konfronterades inte av cementerade återvändsgränder som dagens muslimska kvinnor fortfarande har att förhålla sig till.
Att förvänta sig att muslimska kvinnor själva ska leda reformationen av islam och sharia är som att be slavar att avsluta sitt eget slaveri utan deras herrars godkännande, eller som att be fångar att komma ut ur fängelset utan att vakterna öppnar celldörrarna. Detta är den främsta anledningen till att muslimsk feminism är en ytterst marginell företeelse i både öst och väst.
En muslimsk kvinnas lägre status i det muslimska samhället är för djupt rotat och har blivit institutionaliserad av Koranens uttolkare som alltid är män. Muslimska samhällen, kulturer och institutioner är beroende av den rådande könsuppdelningen. En muslimsk kvinna som gör uppror mot islamisk könsapartheid betraktas av samhället som anti-man, anti-familj, anti-religion, mot regeringen och värst av allt, anti-Allah själv. Och i takt med att islam sprider sig, breder detta synsätt också ut sig.
Och denna syn på kvinnor gäller såväl i glittriga Dubai som i mörkaste Saudiarabien. Och det gäller i Brixton och Malmö också. Tro inget annat, Gudrun!
Så jag måste än en gång ställa dessa obehagliga, men nödvändiga, frågor:
Var är de unga feminister som ställer sig på barrikaden och tar upp kampen mot det kvinnoförtryck som råder i våra invandrartäta förorter? Var är de gamla journalisträvar som vågar slänga av sig den politiska korrekthetens kvävande ok och vägra låta slöja och niqab få ta ett enda steg in i det svenska moderna samhället?
Var är ni?
Och mot bakgrund mot vad jag just berättat om, vem tror ni miljoner och åter miljoner förtryckta muslimska kvinnor skulle anse vara den största feministen – Gudrun eller Jimmie?
Theodor
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
