måndag 12 september 2011

Konsten att frambesvärja rasister ur tomma intet

OPINION Att samhället genomsyras av strukturell rasism är en diskurs baserad på lika delar lögn och grova överdrifter. Likväl har den , till följd av det inflytande över socialvetenskapen som den intellektuella akademiska vänstern med rötter i Frankfurtskolan haft ända sedan 60-talet, antagit skepnaden av officiell sanning i Sverige. Det har nu gått så långt att också frånvaro av främlingsfientlighet och rasism kan användas för att framhålla förekomsten av dessa företeelser. En artikel i Dagens Nyheter den 11 september om SVT Rapports nyhetsankare Katarina Sandström författad av journalisten Ulrika By innehåller ett trivialt men belysande exempel på detta.

Dagens Nyheters krönikör Ulrika By gör den 11 september en personteckning över och intervju med SVT Rapports mycket uppskattade nyhetsankare Katarina Sandström. Detta med anledning av tioårsdagen av terrorattackerna i USA mot World Trade Center och Pentagon och att Sandström vid dessa händelser hade en central roll i den svenska nyhetsrapporteringen.

Sandström är adopterad från Etiopien får vi veta. By kan därför inte avhålla sig från att gräva i huruvida Sandström har utsatts för främlingsfientlighet och rasism. Det visar sig att Sandström inte har några sådana upplevelser att delge läsarna. En neutral journalist hade därmed släppt saken, utelämnat frågan i den färdiga artikeln alternativt tagit upp svaret som ett positivt tecken på att främlingsfientligheten inte är så utbredd i Sverige när allt kommer omkring.

Men By är beskviken, hon hade hoppats på ett annat svar. Bättre brödlös än rådlös emellertid. By inser att poängen inte behöver vara helt förlorad. Sandströms nekande svar kan i stället redovisas mot en fond av förmodad svensk främlingsfientlighet. Hon skriver:

Man skulle lätt kunna föreställa sig att personer med främlingsfientliga åsikter också framfört dem till henne och SVT, men hon har varit förskonad, som hon uttrycker det.

Låt oss ägna en stund åt att analysera denna mening. Den är till att börja med inte skriven i jagform. Genom att använda subjektet ”man” tillskriver By inte bara sig själv utan också en bred allmänhet den fördomsfulla uppfattning som antagandet ger uttryck för. Och vilken är då denna uppfattning? Jo, att svenskar regelmässigt och utan annan anledning än att en person har ett lätt utländskt utseende skulle ta sig för att skicka hatbrev till vederbörande och vederbörandes arbetsgivare. Detta är enligt By alltså något som vi alla lätt borde kunna föreställa oss att Sandström råkat ut för.

Men Sandström säger sig alltså vara förskonad från sådana erfarenheter. I ordet ”förskonad” hittar By den ingång hon behöver för att ändå kunna förmedla sin föraktfulla bild av svenskarna som rasister. Genom att framhäva detta ord vill By tala om för läsaren att det faktum att Sandström inte har fått några hatbrev på grund av sitt utländska ursprung absolut inte ska tolkas som att svensken inte är främlingsfientlig. I stället ska vi förstå att Sandström bara haft tur som klarat sig.

På detta sätt upprätthålls myten om den svenska rasismen i media. Att felaktigt etikettera befogad kritik av en misslyckad invandrings- och integrationspolitik som främlingsfientlighet och rasism är inte tillräckligt. Om någon i likhet med Katarina Sandström vittnar om att inte ha stött på någon främlingsfientlighet, då framställs vederbörande som det undantag som bekräftar regeln, som en person som mirakulöst undsluppit att drabbas av de rasistiska strukturerna alternativt inte är tillräckligt politiskt skolad för att kunna identifiera dem.

En enligt Ockhams rakkniv betydligt mer närliggande slutsats är förstås att frånvaron av främlingsfientliga symptom beror på att ingen främlingsfientlighet finns eller i varje fall är väsentligt mer sällsynt än vad som gjorts gällande. Men logik och empiri kan självfallet inte användas då syftet är att förmedla fördomar om andras fördomar. Myten om de främlingsfientliga svenskarna, den kollektiva skammen och skulden behöver upprätthållas som en del av den multikulturalistiska diskursen, för att undertrycka och misstänkliggöra kritiken och därmed underlätta implementeringen av den i det svenska samhället.

Ett mer raffinerat exempel på hur man i media frambesvärjer rasister ur tomma intet är den så kallade ”vitpixlingen” av bilder på brottslingar med utländskt ursprung och utelämnandet av andra uppgifter som kan identifiera brottslingen som icke svensk. Företeelsen i sig är bara ett bete. Det viktiga är i stället att media när denna praxis uppmärksammas deklarerar att detta är åtgärder man tvingats vidta på grund av utbredd rasism och främlingsfientlighet. Oj, är det så illa tänker folk. Nej, det är det naturligtvis inte men det finns ett intresse av att skapa en sådan illusion.

Tillbaka till DN:s porträttering av Katarina Sandström. Att hon inte har mötts av några negativa attityder har troligen samband med ett konstaterande hon gör om sig själv i intervjun:

- Jag har aldrig känt något behov av att söka efter mina biologiska rötter, jag har alltid haft klart för mig varifrån jag kommer. Jag kommer från Tavelsjö. Och jag känner mig väldigt norrländsk, väldigt svensk.

I den utsträckning svenskar har några negativa attityder gentemot utrikes födda så beror det inte på rasism och föreställningar om att den vita ariska rasen måste hållas ren från underlägsna rasers blod. Självfallet har man därför inget emot en person som Katarina Sandström enkom för att hon råkar vara adopterad från Etiopien. Det är i kontrast till vad By vill göra gällande absolut inte en attityd ”man lätt kan föreställa sig” att svenskar skulle ha.

Lika lite har svenskar något emot invandrare i allmänhet så länge de arbetar och gör rätt för sig, inte onödigtvis ligger samhället till last, inte begår brott, inte kräver religiösa och kulturella särrättigheter, respekterar en värdegrund baserad på upplysning, liberalism, demokrati och jämställdhet och har en uppriktig ambition att passa in i det svenska samhället. Däremot är många svenskar kritiska till invandrare som inte uppfyller dessa enkla och grundläggande krav. Det är man också till en överdimensionerad invandring och misslyckad integrationspolitik i vars spår följt omfattande sociala problem, hög arbetslöshet, extrem segregation, ökad kriminalitet, otrygghet för medborgarna, radikalisering hos olika grupper och väldiga ekonomiska kostnader för skattebetalarna. Detta är dock något kvalitativt väsensskilt från främlingsfientlighet och rasism.

Det vet Ulrika By som skrivit om Katarina Sandström, det vet varenda journalist på varenda redaktion på varenda dagstidning som selektivt vitpixlar förbrytarbilder och det vet varenda politiker och varenda spinndoktor i vartenda parti som talar om att respektera alla människors lika värde. Ändå ägnar sig samtliga dessa åt att medvetet blanda samman det ena med det andra och sälja denna vrångbild till allmänheten.

Därför känner vanliga svenskar sig tvungna att inleda med brasklappen ”jag är inte rasist men…” så fort de vill uttrycka en kritisk tanke relaterad till svensk invandringspolitik och dölja sin identitet när de vill diskutera sådana frågor i tidningarnas kommentarsfält. Därför trakasseras, hotas och misshandlas företrädare för ett demokratiskt parti systematiskt av autonoma grupper i samhället som tror att de jagar rasister och utför en god gärning. Därför nekas en Sverigedemokratisk riksdagsledamot hyra folkdräkt till riksmötets öppnande och därför utesluts en Sverigedemokratisk kommunpolitiker ur fackförbundet.

Det Ulrika By gör i sitt porträtt av Katarina Sandström kan förefalla obetydligt. Men när ett helt etablissemang av journalister och politiker alla bidrar med sin lilla obetydlighet blir summan allt annat än obetydlig. Tvärtom har man tillsammans lyckats skapa ett samhällsklimat som påminner om det amerikanska 50-takets McCarthyism, injagat i svenskarna en rädsla för vilka konsekvenserna kan bli av att uttrycka vissa regimkritiska åsikter som för tankarna till Stasi och det forna DDR. Detta är ett djupt förfall i det land som ska föreställa vara en av världens främsta demokratier.

Jag utmanar också Ulrika By att till sin nästa krönika i DN skaffa fram belägg för existensen av alla dessa svenskar som By ”lätt föreställer sig” skulle kunna ha skickat brev till Katarina Sandström med uppmaningar som ”Stick hem till Etiopien” och liknande, gärna kombinerat med en nöjaktig förklaring till varför ingen enda av dem ändå gjort detta. Om Ulrika By till äventyrs misslyckas med detta har jag ett alternativt förslag, nämligen att hon i stället ägnar krönikan åt att be svenskarna om ursäkt för den rasism och främlingsfientlighet hon i sin fördomsfullhet tillskrivit dem.

Mats Dagerlind – Demofon

DN

PrintFriendlyShare



Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt